Minimalist Javisst
Att vara minimalist, lättviktare, handlar mest i egen mening om att fråga sig vissa frågor. Kan jag byta ut ... ? Kan jag kasta ... ? Vad vinner jag med ... ? Vad har jag att vinna utan ... ? Vad sätter jag mest värde på? Väger vinsten som saknaden av bördan ger, tyngre än vinsten med? Ger det en större börda utan, än bördan med? Vinsten, är den lättade vikten. Bördan, är komforten. Fundera. Välj. Lev. Anpassa.
...
Men några saker gjorde jag mig av med, efter hand.
Tändstålet. Det känns mest som en romantisk tanke och mer börda både med och utan. Jag sa upp romansen och köpte en tändare. Osäkert om den går sönder? Köp två, små.
Elsatisk binda. Scarf, strumpa, eller annan avlång tygbit, borde gå lika bra?
Rakhyvel. Kastade oanvänd halvvägs, låt skägget växa och va flitig med saxen.
Jag saknade efter ett tag, då de kyligare nätterna kom, överdelen på understället. Och jag tackade innerligt, ylle halsduken som låg oanvänd i ryggsäcken enda ner till Frankrike, och för det mesta även ylle tröjan. Men det är svårt, att ha packnig för 30 graders värme, och den nollgradiga. Det bästa är att kunna anpassa sig
Jag fick tillfället att packa ryggsäcken igen, nu. Jag tog bara med det enda ombytet kläder, bort med regnkläder och lämnade mycket annat smått, sällan använt. Men jag la till en rosa liten dator, och tunga böcker. Om jag kunde, skule jag göra ett nytt tält, ett tarp med bara myggnät som skydd. Jag har redan ritningen och det skule bli hälften så tungt.
Det ultimata skulle kanske vara en filt och ett paraply. Då har du allt. Tält. Regnskydd. Sovsäck. Kläder. Ett par tofflor på det, och man är good to go.
...
Lätttänket, minimalist tanken, går inte den att applicera på vardagen?
Vad vinner jag med denna börda? Vad har jag att vinna om jag gjordemig av med den? Frihet och tid? Vilken väger tyngst? Hur mycket väger frihet? Hur mycket väger tid?
...
Har ni hört, berättelsen om Katten Ferdinand?
Katten Ferdinand
På den sena sommarkvällen kom en man gående på vägen mellan de två åkerfälten. Han var mörkklädd, hade en stor säck på ryggen och käpp i hand, som han trummade i backen med i takt med stegen. Kattens mörka och spräckliga päls syntes tydligt mot det gröna och vita av vitkålen på åkern, som såg ut som ett enda stort fält med fotbollar. När han var jämsides med katten hukade han sig ner och hälsade.
”Hej vännen hur är det med dig idag?” Han sträckte fram ena handen och gjorde konstiga läten som han trodde den skulle gilla, men katten satt lugnt kvar och tittade ouppmärksamt förbi mannen. För även om han var en liten kisse, så var den sin egna kisse. Mannen log medan han betraktade den speciella katten, då den reste på baken och började gå inåt åkern.
Just som han skulle säga adjö och gå vidare, förblev munnen öppen och smilgroparna under det rufsiga skägget förbyttes till fundersamma veck i pannan, då han såg på katten. Den gick i en vid båge som på måfå utan mål mellan de vita bollarna och var tillslut framme vid vägen igen lite längre bort. Den gick heller inte så där graciöst och smidigt som de flesta katter han sett gå, utan tycktes snarare känna sig fram med tassen över den knöliga åkern. Och den såg inte speciellt fin och frisk ut, med sin svullna mage och smala ben. Mannen gick med tveksamma steg fram till kissen ännu en gång och hukade sig.
”Hur mår du egentligen?”, men katten ignorerade både frågan och den utsträckta handen, och såg endast förstrött mot mannen med sina stora grå ögon. Den tycktes nästan bli överraskad då handen var alldeles framför nosen, och med ens förstod mannen.
”Näh men, du är ju blind vännen! Vad gör du här ute alldeles ensam? Var kommer du ifrån? Hur klarar du dig här?”
Mannen såg nu med förtvivlad blick på den lilla krabaten, och undrade vad i allsin dar den gjorde här, för hur skulle den kunna klara sig eller hitta mat här ute i ingenstans, med flera kilometer av åkerfält till närmsta by och inte en själ så långt ögat kunde skåda. Han satte sig tillslut ner och tog ur sin ryggsäck fram en liten påse med påläggsskinka han skulle haft till kvällen. Kissen gick med ens fram till honom, för luktsinnet, det var det minsann inget fel på och den hade inte ätit på hela dagen.
Den högg tag i skinkbitarna med sina vassa tänder, som mannen rivit loss i lagom bitar och hållit upp framför dennes nos. Han log och bad tyst, att kissen åtminstone skulle se skillnad på vad som var skinka, och nu nog lika gott doftande fingrar. När skinkan var slut och katten belåtet satt och slickade sig om munnen, kliade mannen den lilla kissen på hakan, som spann med uppskattning.
”Hur klara du dig egentligen vännen”, frågade mannen igen den fortfarande tysta katten, ”hur får du mat, var sover du om nätterna? Det finns ju inget här förutom vitkål att få, och det gillar du nog inte. Jag ska hitta ett hem åt dig! Ja det ska jag banne mig, imorgon bitti, och i natt får du sova i mitt tält. Vill du det? Vill du följa med mig? Vill du låta mig hjälpa dig?” Och han reste sig upp och tog prövande katten om magen, som villigt om än med utspärrade klor lät sig lyftas och satte sig tillrätta i mannens famn, hängande, spejande med alla sina kvarvarande sinnen, över ena armen.
...
Och så började de gå, tillsammans, bort längs grusvägen förbi nya åkerfält, mot den avlägsna skogen för att hitta tältplatsen för natten.
”Det går ju fina fisken det här”, log mannen och kände sig upprymd över den oväntade färdkamraten, ”Det är du och jag!”, utbrast han glatt och började vissla på en truddelutt där de guppade fram längs landskapet.
Men när de kommit en bit, när landskapet började bli okänt för den lilla kissen som aldrig varit i de främmande markerna, blev den orolig. Och den började vända och vrida på sig och klöste i famnen på mannens armar, som inte hade något annat val än att sätta ner kissen. Fundersamt stod han och kliade sig i skägget och såg lite tveksamt på kissen där den satt sig till rätta vid vägkanten. Kanske hade den inte suttit bekvämt, tänkte han och provade ännu en gång att ta katten i famnen och fortsatta gå, medan han pratade med sin nyfunna vän.
”Det går väl bra det här och jag ska hitta ett hem åt dig och ta hand om dig till dess, det kan du vara säker på.”
Men den blev orolig efter ännu ett bit och slingrade sig och satte klorna i armen på mannen som ljudlöst förvred munnen i obehag. Han satte bryskt ner den lille krabaten på backen och stod med händerna i sidorna och såg argt på den lilla kissen.
”Förstår du inte att jag försöker hjälpa dig!” Och så plockade han lika bryskt upp kissen i famnen igen. Men även om katten var blind, kände den att den kom längre bort och längre in i främmande land. Den slingrade sig och försökte vända på sig och då mannen stretade emot, klättrade den för övrigt klumpiga blinda katten, flinkt upp på hans axel. Han vred och vände på kroppen och försökte nå katten med händerna som borrade in klorna och gömde sig bakom nacken på mannen. Tillslut fick han loss klorna som höll tag i tröjan och släppte ner katten vid vägkanten, där den satte sig lika lugnt som tidigare och blickade bort mot vägen de båda vandrat, och mannen satte sig förtvivlat på knäna framför och stötte sig på armarna.
”Vad vill du!? Kan jag inte hjälpa dig!? Snälla, kan du inte få låta mig hjälpa dig”, bad mannen medan han förtvivlat slet i håret och ögonen vattnades för att han inte fick visa hur god och givmild han var. Men katten, som blev varse om mannens arm, gned bara uppskattande nosen mot den varma huden. Modlöst, såg mannen med tårar i ögonen på den lilla kissen, och han förstod inte hur den skulle klara sig själv.
”Vill du tillbaka till åkern”, frågade han och katten tycktes svara genom att se upp på mannen med de stora grå ögonen. ”Kom, vi går hem till åkern då”. Och så började de gå, en spejande och nöjd i den varma famnen över att komma närmare hem, men den andre inte längre visslandes. Väl framme satte sig mannen med både säck på rygg och kisse i famn vid åkerskanten, och lät den gå ner där den satte sig tillrätta bredvid mannen.
”Jag sitter här så länge du vill”, sa han och kliade tillgivet kissen på magen som lutade sig mot mannens lår. Solen hade gått ner vid horisonten och skymningen blev allt mörkare och kyligare och han tänkte motvilligt, att han borde gå för att hitta en plats för natten och undrade, var kissen skulle spendera den. Han såg på katten med ett leende under skägget, som spann under de masserande fingrarna. Men tillslut reste den på bakdelen igen och tog några egna fabbliga steg ut på åkern, men så missade den marken med ena tassen och vinglade till med ändan och stapplade med alla tassar i ett försök att hitta marken och balansen igen. Så gav den upp, lät tyngdlagen ta över, satte ner baken i marken med ett duns och så satt den där igen, graciöst, ståtligt, belåten, så som bara de allra mest speciella katterna kan.
Mannen, som följt katten med beklämd blick, såg bort mot den nedgångna solen endast en stund, innan han bestämt reste sig och lika bestämt gick bortåt med käppen trummande i backen. Han vände sig om, bara en gång och såg på den knappt synliga katten i skymningsmörkret.
...
Och så gott han vet, så sitter Ferdinand fortfarande där på sin åker, och luktar på vitkålen.
Hem hemma
Det var dock helt utan Äntligen, wow-känslor och jubelrop när jag kom hem. Det var mer som ett enda långt konstaterande, nu är jag tillbaka igen. Allt kändes som vanligt, oförändrat, och jag med, som samma pojke i samma värld. Jag kom hem, till mitt alldra mesta längsta hem i barnbyn, tog av mig det enda set vandringkläder jag haft i ett halvår och drog på mig cityboy-kläderna. Från utomhus gåendes, i skog, i berg, i byar, till inomhus framför en skärm. Förvandling total och direkt, men samtidigt inte.
Samtidigt då det känns välbekant och hemma och vanligt och igenkänt, är det inte endast i jämförelse med "förrut", innan jag gick, det känns även lika lite som det gjort med alla temporära utbytta hem. Som jag slagit mig ner i ännu en skogsglänta för natten och imorgon ska ta mitt pick och pack och gå vidare. Ibland då jag varit ute och joggat och halkat omkring i mörkret på snöklädda trotoarer i staden jag är tillbaka i, får jag längtan att bara fortsätta, se hur långt jag kommer. Sedan går jag hem till lägenheten, planterar mig framför datorskärmen med en kopp te och smörgås, och tittar kanske på någon gammal film, nåt program på svtplay, eller en dokumentär. Har jag kommit tillbaka till det livet? Är det här jag vill vara?
Hem. Hemma. Vad är det som gör ett hem? Någonstans i halvlek konstaterade jag, att hem hemma här, inte längre kändes som hemma. Att det istället var där jag var just då som var mitt hem. Mitt tält mitt sovrum, min eldstad mitt kök, resten mitt vardagsrum. Är hemma där man känner frid och känner sig välkommen?
En sak var inte igenkänd, som vanligt, så jag kom ihåg den då jag kom hem fortfarande i vandringsoutfit och gick på de gamla välkända cykelvägarna och jag frenetiskt sprungit omkring på, på pojkben. Jag stannar framför ett träd vid vägen, stirra på det med fånigt öppen mun och stirrande ögon. Det har tjocka rötter och massiva grenar som högt upp mot skyn omfamnar himlen. Jag minns det inte, men det måste stått där sen länge innan mina småfötter började trampa omkring det. Jag bläddrar i hjärnbalken men hittar inga bilder där det finns med. Går det så snabbt att glömma? Har jag ersatt det med en av alla nya träd jag sett längs otalet mil cykelväg? Nej, konsterar jag ändå tillslut, det fanns inte där förrut, och går lyckligt vidare i min egna lilla värld.
Är det så man blir lycklig, genom att förenkla världen? Genom att göra den lite mindre och inte så stor och fri? Genom att omvandla den till små enkla sanningar som styr allt? Min egna lilla sanning?
Äntligen Äntligen! Något!! Som jag får ur mig, nedskrivet, deklarerat, det är väl dags. Jag klurar på det i evighet och söker väl
det ultimata inlägget, det som ska sammanfatta allt, avsluta allt. Det skulle vara rätt så smidigt om man kunde göra så,
sammanfatta och avsluta kapitel. Barndomen, bokförd och klar. Negativa minnen bortsorterade, semesterbilder insatta och
sparade i album. Snipp snapp, done deal. Går det? Jag får nog helt enkelt acceptera att det inte går att göra så, och se det
som ett öppet kapitel, i vilket fall, än så länge.
Det var dock helt utan Äntligen, wow-känslor och jubelrop när jag kom hem. Det var mer som ett enda långt konstaterande, nu
är jag tillbaka igen. Allt kändes som vanligt, oförändrat, och jag med, som samma pojke i samma värld. Jag kom hem, till mitt
alldra mesta längsta hem i barnbyn, tog av mig det enda set vandringkläder jag haft i ett halvår och drog på mig cityboy-
kläderna. Från utomhus gåendes, i skog, i berg, i byar, till inomhus framför en skärm. Förvandling total och direkt, men
samtidigt inte.
Samtidigt då det känns välbekant och hemma och vanligt och igenkänt, är det inte endast i jämförelse med "förrut", innan jag
gick, det känns även lika lite som det gjort med alla temporära utbytta hem. Som jag slagit mig ner i ännu en skogsglänta för
natten och imorgon ska ta mitt pick och pack och gå vidare. Ibland då jag varit ute och joggat och halkat omkring i mörkret
på snöklädda trotoarer i staden jag är tillbaka i, får jag längtan att bara fortsätta, se hur långt jag kommer. Sedan går jag
hem till lägenheten, planterar mig framför datorskärmen med en kopp te och smörgås, och tittar kanske på någon gammal film,
nåt program på svtplay, eller en dokumentär. Har jag kommit tillbaka till det livet? Är det här jag vill vara?
Hem. Hemma. Vad är det som gör ett hem? Någonstans i halvlek konstaterade jag, att hem hemma här, inte längre kändes som
hemma. Att det istället var där jag var just då som var mitt hem. Mitt tält mitt sovrum, min eldstad mitt kök, resten mitt
vardagsrum. Är hemma där man känner frid och känner sig välkommen?
En sak var inte igenkänd, som vanligt, så jag kom ihåg den då jag kom hem fortfarande i vandringsoutfit och gick på de gamla
välkända cykelvägarna och jag frenetiskt sprungit omkring på, på pojkben. Jag stannar framför ett träd vid vägen, stirra på
det med fånigt öppen mun och stirrande ögon. Det har tjocka rötter och massiva grenar som högt upp mot skyn omfamnar himlen.
Jag minns det inte, men det måste stått där sen länge innan mina småfötter började trampa omkring det. Jag bläddrar i
hjärnbalken men hittar inga bilder där det finns med. Går det så snabbt att glömma? Har jag ersatt det med en av alla nya
träd jag sett längs otalet mil cykelväg? Nej, konsterar jag ändå tillslut, det fanns inte där förrut, och går lyckligt vidare
i min egna lilla värld.
Är det så man blir lycklig, genom att förenkla världen? Genom att göra den lite mindre och inte så stor och fri? Genom att
omvandla den till små enkla sanningar som styr allt? Min egna lilla sanning?
Homecoming
Jag är hemma, och kan äntligen skriva lite, obehindrat och i lugn och försöker på något sätt ge det hela vad jag själv känner som rättvisa. Men hur det är att komma hem, kanske jag behöver smälta lite, med maten. Det kommer, likt maten, ut i sinom tid. Så läs gärna, så länge, från 1.
God Jul!
Lost ruine, lost cause
Del 2/3
Om halvt ruinerade byggnader var vanligt i la France, är det en annan betydligt större historia i la Espãna. Där det finns näst intill riktiga spökstäder. Fasader, utan tak och med svarata gluggar, som tyst men högt, ekade en historia. Och överallt, fallfärdiga eller redan fallna, små byggnader, skjul, verktygsbodar vid olivträdsodlingarna, som fallit från glömskan och användning. Det är väl så, månne, att en större bonde tagit över den lokales lille åkerplätt. Så som i Småland, så ock i Catalonia.
Det blev ett hem engång, efter en sen kväll i en by, långt efter mörkret kommit. Det är jobbigt att hitta tältplats då, så på väg ut ur bystaden såg jag en sådan där ruinerad verktygsbod, vid en lika ruinerad oanvänd åker. Full med bråte och ett halvt nedfallet tak. Jag la upp några takplattor och några plankor, täckte resten med fikonblad bara så det skulle hålla borta lite nedfallande nattkyla. Liten skorsten fanns redan och vips på den dryga timmen och en liten eld, kändes det lite som ett hem, bara för en natt, och morgon. Och det är allt något speciellt, sa en röst mig, att kunna stå upp och ta på sig kalsongerna, och inte behöva åla runt på ett liggunderlag i ett knappt rymligt ensmanstält.
-Kanske vi kan hitta något annat, sa en annan, något som inte har ett köpcentrum och en stor adidas logga runt husknuten.
-Vi skulle till och med kunna lägga ner en heldag eller två, och stanna upp ett tag, en vecka eller så, bra ta det lugnt, njuta av solen, läsa, göra allt det där vi inte tycker vi hinner! Och i hurrarop och ryggdunkande gick vi vidare, och började speja, inspektera på håll, varje objekt som kom i synfältet. Och jag kände det redan nästa dag, i en dalgång uppe bland berg fylld med tallskog, här skulle vara underbart. Spritt i hela dalen var gamla getbostäder, hälften helt ruinrade, andra halvt, något restaurerat och alla oanvända. Något av dessa måste fungera och jag la mig på kvällen, med ett objekt utsett, det som verkade mest lovande, med mest material kvar, men helt kollappsatt.
-Jag ger det en dag eller två, sa jag till resten av mig själv, och ser var jag står, vad vi kan göra med det. En vecka senare så hade jag då rensat ut hela grunden på takplattor, stockar, sten, jord och getbajs. Det var första advent och jag sa tyst åt mig själv så där inne i huvudet där jag satt i mitt lilla tält en extra kylig kväll, att den tredje, skulle jag åtminstone vara någon annanstans, dragit vidare. Vintergubben och den riktiga kylan kom och hälsade på den natten, och skakade loss ett tjockt islager i ansiktet från insidan av tältet i den friska morgonvinden, som inte upphörde. Och på dagen kom det snöflingor, på mark som höll sig bar, men endast två tre kilometer bort och två tre hundra höjdmeter högre, var berget vit- och svartprickigt. Jag stod och såg upp mot det och önskade tyst, att jag inte var där. Och någonstans där undrade jag om mig själv:
-Varför blir dina projekt alltid så stora och ambitiösa? Så mycket större än du själv tänkt från början, från ett litet skjul till en hel liten stuga, byggd, renoverad från grunden, av en halv ruin.
-Tja, jag vet inte, jag hade inte tänkt ta i så hårt...
-Det är okej, jag mår fint. Jag är minsann tuffare än jag tror.
1/12
Jag börjar kanske bli väl bekväm, i det hårda, som är det ända jag känt av på lång tid. Här, där jag sitter så still jag kan, för att inte trolla bort den lilla varmluft jag lyckats samla omkring mig. Med okontrollerat rinnande näsa, med spruckna fingertoppar på händer som en kolgruvsarbetare (det är getbajs), med lika spruckna och frasiga läppar, med bränd tunga, med en stor fläck på byxbenet från näsblodet. Och ovanför huvudet, i uppåtvindarna längs bergsidan, seglar gamarna i skyn. Är det mig de tittar på? Mig de väntar på att jag ska falla?
Men jag trivs ju, väl? Gör det jag vill göra? Men det fåniga leendet jag brukade ha då jag gick, är sedan länge borta.
...
-Just do your job Arjuna, just do your job! Det är Krishnas röst som ekar i mig, då han talar till Prinsen Arjuna, som inte vill göra sitt jobb, sin plikt, och sända alla sina trogna män mot en övermäktig arme och tillika säker död. -Varför gör du såhär mot oss, varför sliter du så på oss? frågade de där inne. Vi vill inte bo stanna här, du hinner högst bli klar med det sen ska du dra. Men det var något jag ville göra från början början innan jag börjde, kunna bygga hus, mitt hus. Det jag egentligen redan gjort en gång, mitt tälthem. -It gives a nice feeling, sa coola snubben, jag höll med.
-Jag vill göra det här, jag vill.
-Just do your job...
Då kylan kom, gjorde jag vad jag är alldra bäst på, jag anpassade mig. Åt fyra varma middagar om dagen, och ibland lät en tekanna stå på elden medans jag jobbade. Och tog ett annat mer helt getbo i närheten i besittning och resten av nätterna var framför en brasa om nätterna. Länge innan, låg jag och kände värmen av flammorna, som värmde utsidan på sovsäcken, hettade i ansiktet, och jag höll liv i dem, blåste liv i igen, så länge jag kunde, tills jag somnade. Och så sov jag och drömde om de gamla flammor, höll liv i dem, blåste nytt liv i, de värmer innifrån.
Tidigare än jag önskat var en där, tredje advent, och projektet, den lilla stugan, var fortfarande med halvt tak. Med sig hade det vintergubben och mjället yrde från hans hjässa där han vandrade fram genom skogen. Och frågade med auktoritär och kraftfull röst:
-Vad gör du fortfarande här? Skulle inte du ha dragit vidare nu? Jag pulsade upp till mitt andra getbo den kvällen, i vad som förvandlats från soliga spanien till kalla fjällen.
Det var som om inte bara vintergubben försökte säga något, då allt föll samman på en gång. Skeden som hållt i 6 månader gick itu. Kängorna stod för nära glöden, brändes, och fick hål i tån. Jag hade haft chansen att göra klart enligt "schemat", om jag inte kommit in i vindrickar tempo, då man har flaskan i ena handen, en sten i den andra och lite slött vänder och vrider på den några gånger, inser att den inte passar, lägger den åt sidan och tar en ny, upprepar efter en klunk. Eller bara sitter på en sten eller stock, ser på gamarna som glider i skyn, låter tankarna och rösterna flyga med dem, eller betraktar den kära muren, ser på hur den tindrar så vackert i solskenet.
-Jag måste fly, jag vet, svara jag det som klagar inom mig, men gör jag det nu kommer allt bli förstört i väta, om jag bara kunde få på taket, men kanske det är lönlöst, kanske det bara fortsätter och fortsätter vräka ner. Vi tar det imorgon.
Jag somnar så, bestämt, men avslappnat, med stor stock på elden. Det har inte slutat på morgonen, men endast få flingor fortsätter falla. Så jag anpassar mig. På med plastpåsar utanpå sockarna med fler hål en tår, på med resten av sommarkläderna i så många lager jag har. Väcker liv i elden och kokar morgonpastan, och packar ihop och rensar upp i temp-getboet, för jag vet som så mycket att jag inte kommer tillbaka. Jag vänder mig om i den dörrlösa dörröppningen, betraktar och präntar in hur allt ser ut, tackar och bockar för trogen tjänst, innan jag pulsar ut i det vita landskapet.
-Just do your job...
Jag tummar på hur jag egentligen ville ha det, för att det skulle bli hållbart, bara jag får upp plattorna på taket, bara de täcker. Jag gör allt i en push, ignorerar magen som säger: -Lunch! Händerna som säger: -Eld! Tills sista platta är slängd på sin plats. Och först då, tar ett steg tillbaka, kryper in under det egna taket och ger fingrarana och magen vad de vill ha med råge på den halva skeden. -Men vi måste fortsätta fly! Jag vet, och packar den där säcken med all utrustning som varit oanvänd så i tre veckor, men det är bekant. Hugger tag i vandringspinnen och halvt och halvt springer den halva milen då jag orkar lyfta benen så högt i snön, ut från det vilda.
-Just do... om ändå Fänrik Nederberg sett mig nu, vad stolt han måste blivit.
Jag önskar det blivit klart, men önskar mer att återvända en dag, och göra klart. Framförallt önskar en av rösterna han kunde stå med de där händerna i sidorna igen, lägga till med lite stockholmsdialekt och deklarera: -Jo vars, har ett litet krypin i norra Spanien va, som man kan kila iväg till och stressa av när det blir för mycket i stan. Själv då, hur långt har du kommit i livet?
Holy Mountains
Jag har försökt hitta tillfällena, att skriva, att surfa in på ett bibliotek eller två, och kan inte riktigt förklara varför jag inte lyckats med det, trots att jag spanat efter dem. Men sedan Eco-stället har det bara blivit så, att jag hållt mig till de mindre byarna i bergiga områden, utan egna större bibblor, och de större har jag passerat snabbt. Och så är det siesta, även i la France på eftermiddagen, och överdriven i España. De har ju siesta hela dagarna, från ett eller två till fem. Och fem nu på vintern går solen ner, då vill jag vara utanför samhället och ha hittat en tältplats. Så man måste komma till bibblan mellan elva och ett. Fast det kanske inte har öppet just den dagen, för dagen därpå är det fest, eller något liknande.
Jag fortsatte gå, efter de där två extra dagarna på, det trots allt i eftertanken på sitt egna udda sätt, helt reco ecostället. Jag kunde träffa coola snubben och laga lite på tältet, på mitt hem.
Det är som att gå omkring i andra världskriget ibland, i norra la France mot Tyskland, i de öde småbyarna. Med gråblekta omålade fasader, lite naggade i kanten. Det är som om inte mycket förändrats sedan de där stora krigen, och helt otroligt är inte det. De gamla som såg kanske både det första och andra, har blivit gamla för graven. Och ynglingarna vill inte bo kvar, söker sig till staden. Så som i Sverige, så ock i la France.
Hösten skymdes av solskenet till en början, och jag jagade nedåt, straight for the sunny land. Den kom dock tillbaka snart, och täckte solen med sin stora gråa famn. Så jag anpassade mig. Klippte tumnageln, drog i smilbanden och slängde till med den nyklippta luggen, så där lite förföriskt. Och lockade till mig en givmild bilförare. Och i två stora skutt och några mindre, hoppade jag ner till Avignon långt i södra la France.
-Men, överger du inte något nu, Anders, skulle du inte gå hela vägen? Hörde jag mig själv och andra fråga. Och jag kunde inte längre, med händerna i sidorna och med uppblåst bröst deklarera: Ja, ich habe walked here from Schweden!
-Varför låsa sig, svarade jag rösterna. Det handlade inte om prestationen, milen, om något så tiden. Och även platsen, skulle kunna vara Borlänge, lika gärna som Pyreneerna.
Det är ett bra sätt att använda tummen, för att komma nära, få kontakt, få ett samtal, för att hitta lite engelska kunskaper. Och det är ett fint sätt att hitta spontan genorisitet, de som ger en ensam vandrare på vägen skydd från väta och vind, lite sätesvärme och AC, den som icke egen bil har. Och deras ögon sprutar av endorfiner, lyser av tack, då gåvans hjul smurrar runt och kommer tillbaka till avsändaren. För de har fått hjälpa. -Så är tjänsten egentligen min, för att låta dem hjälpa?
Och jag fortsatte hoppa och ge lite så där, mellan stad och by, men gick lika mcket näst var dag ändå i de bergiga områden jag höll mig vid. Och en dag när jag kommer över en ås och inte anade det, vilket med säkerhet gjorde det mer spektakulärt, spred vita toppar ut sig över hela horisonten, lilla Pyrrett hade redan vinter. Men vädergudar stråla med sitt bländande leende åt mitt håll och tog med sig lite spanien värme, lagom till jag var vid foten, och jag fick några fina dagar. -It shouldn't be this warm, sa the locals. It is the global warming man, disaster, is at hand. -Quick, change some more lightbowls!
Men jag gladdes åt hårtorken, som blåste bort hösten ur håret, och torkade upp marken där jag satte toffelbeklädda fötter. Endast två dagar tidigare var det vit mark där. -Det kallas en fön-vind, sa mig en meterolog senare, den varma blåsten på läsidan. Och hopp, så var jag över de största topparna och tillslut i det soliga landet i söder. Och väl nere på en stor torr platå bakom det stora Pyrrett var det som sommar igen. -Äntligen, ropade sjöng rösterna i mig, vi har flytt hösten! Vi lurade höstmannen! Skulle vi flytt helt, skulle vi ner till kusten, jag visste och gjorde inte. Jag fortsatte, hålla mig till det inre, det är där jag ville vara, vill vara. Bland de heliga bergen, det heliga inre.
All work no play
0730, vaknar, gár upp, äter frukost
0830, börjar jobba första skiftet
1030, kaffepaus nummer ett
1100, skift nummer tva
1250, äter lunch
1400, skift nummer tre hälsar mig välkommen
1600, kafferast nummer tvá
1630, skift nummer fyra tar sin början
1820, kvällsmat
1915, dagen borde vara slut, men inte om man diskar
2045, dá är dagen slut här, och varken eller, görs inte mycket annat
Osv. Sá har de flesta dagarna sett ut de senaste tvá veckorna. Uppstyrt, kontrollerat, in i minsta detalj, bostavligt, in till varje minut innan raster, som deklareras med en klocka som ljuder över landskapet. Det känns lite sekt-liknande.
Vad jag saknar och vad jag tycker är viktigt, är frigörandet av tid. Att släppa tiden fri och láta den ha sin gáng, láta den forma en själv och sin omgivning. Det är en av de viktigaste ingredienserna till kreativitet, överskott av tid. Och den gár vi miste om, men kanske inte de, för det känns som man mest jobbar för dem. Rensar grönsaksland, klipper häckar, bär betong, städar de fina hotellrummen, diskar. Sá att de inte behöver och kan lägga energin nágon annans stans, jobba pá nya projekt. Och de ber de som kommer hit och volonterar, att se det som sitt eget ställe. Men det blir motsägelsefullt, dá de samtidigt kontrollerar varje steg man tar och det finns ingen frihet att göra saker pá eget vis. Det är förutbestämt och blir delegerat av en auktoritet som stár bakom ryggen. -Now we do this. -And pick up that. -And we walk. -But we do not talk while we are working. All work, no play.
Den andra, en annan, viktig ingrediensen för kreativiteten, innovativiteten, produktiviteten, är energi. Ett överskott av energi, som kan läggas pá inte bara allt det där man máste göra, utan tänkandet i nya banor, se problem frán nya vinklar, se saker som de är. Det fás rejält med energi frán maten som hinkas i en efter frukost-, lunch- och middagsklockan. Gott är det, här i härliga frankrike. Men halvvägs i vistelsen, när jag framför mig har pommes, fiskpinnar och nágon remolad liknande sás pá tallriken, inser jag att det oftast inte är maten i sig som gör den god, utan hungern i magen. Nej, det är hollänsk kuisine, som jag tror mest är känt för majonäsdränkta french-fries. I've seen them do it man, they fucking drown those shit in it. Det är väl dock ett enkelt knep att skapa lite lycka, arbeta sig hungrig pá dagen, jag vet efter fyra mánader. Och nog har jag fátt i mig lite extra energi, för nyper jag pá magen fár jag tag i massa skin. Förhállandevis, och allt handlar ju egentligen om kontraster, i denna värld.
...
Sá om tvá dagar är det tänkt att jag ska lämna fánglägret, och det känns ocksá som en stor kontrast. Inte för arbete, men gemenskap, frihet. Jag känner mig splittrad. En del av mig vill ut pá vägen och uppleva, andra delar stretar emot och drar mot andra alternativ. För det finns en hel sjö av dem. Och det kommer bara fler ju mer ärlig man är mot sig själv, och mot andra. Är det dá andra människor ger, när man ser det genuina i en annan?
För det är frán andra omkring en som alternativen kommer. Andra resande, pá sina egna speciella vis, genom livet. A holy man fom Bulgary, a documenting australian, a cool american. Men den coolaste mannen, som jag inte träffat än, utan idag bara sett hans hus, bor ett stenkast utanför ECOlooneys murar. Där han bosatt sig i en gammal ruin, renoverar och bygger in smá egenheter, gamla saker, hittade saker, naturliga saker, egna saker. Tar gammalt och gör nytt, nágot eget, det láter som nágon jag försöker vara. Jag önskar träffa honom och funderar pá att stanna ett par dagar extra i fánglägret bara för möjligheten, det är det värt. Vädret ska bli bättre dá i vilket fall, säger de. Det mulna ska blásas bort, av förändringens vindar.
Eco-looneys
Men det är mer till det än sá, här. Jag vill göra det till mer, än endast lite fysisk trygghet med varm dusch, första pá en mánad eller tvá. Det är fyllt med lagom normala, lagom egna personer. Lagom flumma, lagom skumma. Och jag är väl en nyanländ. Nán nisse som gátt enda frán sverige. But it's good, och nissar välkomnas.
Vägen hit svängde, rakt väster ut, och väderet svängde ocksá, lite hit och dit. Ena dagen spanienhetta som pressa undan den kalla norden luften, era isbitar. Nästa dag, natten till, áskväder och regn, all day baby. Det blev en intressant natt, da den spenderades nagra hundra meter frán kammryggen där nog de flesta blixtar slog ner, över de tusen metrarna upp. Tältet lystes upp gáng pá gáng och det var nog bland de enda eller den, som jag kände mig osäker, lite rädd. Nej, en annan gáng, nágonstans i norra tyskland tro jag det var, en ilsken hund. Första gángen jag känt rädlsa för en hund, men den nagot odefinierbart sa mig ocksá direkt, att den inte bettde sig som alla andra hundar jag stött pá. Den förföljde, ville attackera och skulle nog, inte husse tittat fram. Jag var precis pá väg att höja mitt paraply i försvar. Jag borde i alla fall, för att sluta med vad jag började med, lyssnat pá the wind of change, som ven och viskade i mitt öra, att det skulle ändras.
Det är mycket jobb här, mindre fri tid, verkar det som, enda dagen jag än varit här. Mycket styrt och kontrollerat, i kollektivet, av de styrande höga tupparna. Men de har ett bibliotek med böcker pá sprák jag förstár rätt flytande átminstone. I love it, I miss it.
The black forrest
Om man inte kom frán naturliga sverige skulle man vid en första anblick tro att det var naturligt. Antign bara gran-, eller bokträd. Böcker sa lángt ögat kan skáda. Och mellan de inte fint upprada stammarna, men snarare de som ordnats i kaos, sállats fram. Det som annars kommer naturligt. Och mellan stammarna ett lager med antigen barr eller torra löv. Det ser ofta rätt sá fint ut, luftigt, och tillgängligt för mig. Under det tunna lagret finns det bara torr jord, som sand, och sten. Som en nyplöjd áker och det är nog mest sá den behandlas, och már.
Och bergsidorna är effektivt uppdelade i rutnät av effektiva grusvägar där skogsmaskineriet kan ta sig fram. Även det tackar jag för dock, för det gör det lite mer tillgängligt. Om man tappar stigen, markeringen, eller vill hitta sin egna. Men det är en välkommen förändring, att till och med hitta kringlande stigar och vägar över bergen. Och det känns mycket som hemma, med mossa och blábär och en och annan skogssjö med äckliga djur i. Precis som hemma.
Men sjön är visserligen en damm, och den naturliga stigen trampad av människoapor. Djur finns det dock, jag hör de varje natt, tätt inpa, runt omkring. Men även det vilda är präglat av närvaron av civilization. Det känns tydligt en morgon, dá en márd skuttar förbi, tre meter frán det öppna tältet, där jag ligger och dinnerar min frukost. Det känns inte som det skulle hända i naturliga SWE, inte sá nära. Han stannar átminstone upp i morgonjakten och tittar pá mig en stund när jag hälsar. Lite hyffs är det i tigern i alla fall.
...
Jag hör, att kylan kommit till Sve-dala. Och även här är mornana lite bistra, speciellt uppe pá höjderna. Men skonad frán regn är jag, och när väl morgondimman släppt och dagen börjat, kavlar jag upp báde byxor och ärmar. Jag har dock lite svárt att se min väg, efter den stora mörka skogen, kanske är det den som skymmer min sikt. Helst skulle jag vilja hoppa ner till öknen i ett snabbt skutt. Men även där är mornarna kalla, sägs det.
We are the same...
Eller som männen under bron,precis efter Minden, precis innan Porta Westfalica. Jag förstar honom inte först.. "Ich habe keine wohnung." Kanske som de, med mobilt hem pa ryggen.
Skulle det kunna vara jag som bodde i den där grottan i branten till der Denkmal. Rakt till vänster i bilden nedanför, i förra inlägget. De var säkra där, undangömda, till en plats endast de lite mer ovanliga aporna ens skulle tänka pa att ga (för serpentin vägen var fö langt borta). Kläder, handdukar och filtar hängde utanför den naturliga eller konstgjorda öppningen, som om de strax skulle komma tillbaka. Jag var tvungen att ropa, men det var tyst. Och kläderna var solblekta och filtarna väderbitna, de hade hängt där ett tag. Jag undrar vad som hände med dem, fortsatte de fly? OBS! Det var barnkläder.
Ibland känner jag mig som de, de hemlösa, pa drift. När jag bara fokuserar pa mat, nästa rastställe, nästa sovplats. Och jag nickade och höll med Andre. Men sa samtidigt inom mig, att nagot skiljde. Och jag tror det främsta är att jag valt det frivilligt, att leva enkelt, billigt, i tält. Och tillskillnad önskar de ett annat liv än det de har. Det är ocksa en nöd, och slukar ens uppmärksamhet.
Jag tror inte han skulle ha förstatt, om jag hade försökt förklara, sa jag försökte inte. Utan jag lät honom istället visa upp sin nya fina klocka han fatt för endast 10€. Den hade kostat 40. So yes my friend, we are the same. But not. You however, is Andre auf Rendsburg, and nobody else.
...
Andra tillfällen jag känner mig som de där, är i stora städer. I Pforzheim har jag kapat en internet-cafe-dator. Det är inte lika tillgängligt, har jag fatt erfara. Bibblor har visserligen oftast en gammal dator de stalt upp, kopplat dit nätverkskabeln, och tar 3€/h betalt. Jag drar mig för det da, om jag inte vet vad jag ska skriva eller titta efter. Och även när jag tittar och ska skriva, sa känner jag djävulen i mig som säger att jag slukar för mycket pengar, med taxametern ständigt framför ögonen. Det ger ingen ro, och jag gillar det inte egentligen.
Men Pforzheim var nog lite större än jag trodde, vet inte, fortfarande, men tog en evighet att komma in till kärnan. Jag lämnar den snart dock, in fran ett hall, ut genom det andra. Till berg med skogar. För jag har kommit fram till nya. Schwarz Wald ligger vid fötterna, tofflorna, och vandringkäppen jag traskar fram med som vänner. Lite väl udda syn för stadsborna kanske, och därför ett äldre par ignorer mig, som om jag inte fanns, da jag fragar efter en väg. De sag sa gulliga ut och var än annarsstans skulle jag fa slita mig fran dem när jag väl öppnat munnen. Men de har väl stött pa mina likar, här i stora staden, de som jag bara nästan är som. No, I am too big for this city.
Tankestunder bland molnen
Imorse sag kullar vid horisonten. De första sedan asarna i norra lapplandet. Och jag längtar till fler. Till det där Thuringia, landet nagiala, där allt är underbart och körsbärsträden blommar aretom.
Jag jagar dit och blir ständigt besviken da jag inser hur langt det är kvar, bara till nästa ort. Det blir sa mycket större krav, när man har ett mal med resandet. Det är synd.
...
Jag var tvungen att bli pamind om det, att jag gatt i plattland i en manad. Men när jag ság de första blá kullarna i hosrisonten, kände jag hur mycket jag saknade dem, önskade dem. Och det kändes sagolikt där, vid Porta Westfalica. Bara namnet. En gigantisk port i en bergrygg, och bakom ett berglandskap som höjer och sänker sig. Och pa ena sidan ett stort momument. En gigantisk järnjätte under sitt stentempel, som sträcker ut sin hand mot Sydost, längs floddalen, mot Thuringia. Där i andra änden av floden ligger det. Och kisar man tillräckligt länge och hart med ögonen, kan man föreställa sig Domedagsberget som reser sig i mitten, som egentligen heter Große Inselberg. Dit, där floden tar slut, ska Rennsteig ta mig upp till.Jag gillar namnet, Denkmal. Tankestund(?). Det liksom säger: -Stanna upp, sitt ett tag, tänk en stund. Och jag kommer sent dit upp, da mörkret har lagt sig. Och nedan för lyser byarna och husen. Under den stjärnklara himmeln, med halvmanen som glider igenom nagra tunna moln. Och psalmer hörs sjungandes fran en flickgrupp pa besök, som jag. Sagolikt var ordet och jag tänker da, att det är ett sadant ögonblick jag skulle vilja komma ihag, och fanga med en kamera som jag blivit tipsad om. Men hur fangar man allt det där, far man känslan da?
Jag sov den natten, där pa toppen av bergryggen, med järnjätten i sitt tempel skymtandes mellan träden. Till vänster om toppen av stentemplet pa bilden. Och efter det har jag hallt mig till bergsidorna, kullana, skogarna, mest hela manaden. Och som pa beställning, när klockan slog September, började hösten grata över den förlorade sommaren. Och jag behövde även att nagon annan som anmärkte pa det, att det knappt regnat hela augusti. Och med regnet kom kylan.
Men sa en dag stog jag pa den mytomsbundna Rennsteig, kamryggsvägen över Thüringen Wald. En välpreparerad grusväg, där motionerande mountainbikeakare far fram och tillbaka pa, och en och annan bil. Nagonstans maste konceptet "stig" ha ändrats, och det mer blivit: Ein Effektives Weg Mann Sehr Schnell* Fram Fahren Kann! Och jag fragar mig om de inte gatt miste om nagot där, tyskarna, av naturupplevelsen. Men den gamla stigen tittar fram sa smaningom, till en början 3m fran vägen, men sedan helt själv. Genom skogsbeklädda landskap, där man gjort sitt alldra bästa för att uppehalla det ordnade kaoset bland träden, och molnen.
Det är dock kallt, där uppe bland molnen. Även om det bara sträckt sig upp till under kilometern upp. Och det är fuktigt bland molnen, vem kunde ana. Och när tempen inte stigit över tio till lunch, gar jag ner fran molnen till dalen, där solen kommer som pa beställning, till sa vida grad att jag nästan önskar jag var bland molnen igen.
Jag tror inte jag ens behöver googla fram det, att ljud färdas sämre i dimma. För det känns, som ett lock som läggs pa, täpper till. Men även mitt sinne blir, som dimman omkring efter ett tag tycks det som. Gratt och grumligt, efter en heldag, da dimman legat tjock. Ändock, längtar jag tillbaka till de där mornarna i skyddshytterna pa berget. Da dimman sänkt sig, da bara ett dovt sus hörs i granarna omkring.
-Är det verkligen en manad sedan jag skrev nagot vettigt här? Tänker jag, da jag ser datumsiffrorna pa skärmen...
* schnell = snabbt
Bei Hunte
Vid sidan av en strömmande flod, i utakanten av en skog. Bortom bilar och stadsskrammel. Under stjärnklar himmel. Det är sá här jag vill ha det. Jag älskar dessa stunder. När jag áterigen är torr, ren och len, med magen full, med thé som värmer innifrán. Dá lever jag och jag vill inte gá och lägga mig, bara sitta kvar och njuta, lyssna till natten.
...
Sá har jag haft det, allt för sällan. Inte kunnat finna det mellan ákrar och kohagar. Men det finns skogar, riktiga skogar. Och det finns berg, som jag till en början ság som en mörkblá hägring vid horisonten, som jag nu är i. Och som jag fortsätter emot, nästa blá hägringar som höjer sig över de närmsta kullarna, och sedan nästa...
...
8/9 Kort, om tid
Jag önskar jag hade mer tid att skriva. Men jag tycka alltid missa den, den gar mig förbi, eller sa är det jag som gar förbi den. Men mest är jag ju ocksa upptagen med att vara som där ovan, i naturen. Men nangang, ska jag väl lyckas fa tag i svansen pa den, och halla den kvar ett tag.
Gammal soffa, gammal vän
Sá brädan bosatte jag i en soptunna, för jag hitta inget annat hem, och gick vidare pá mina fötter smá. Och det kändes rätt. Att slipa hálla utkik efter varje litet gupp och grus i vägen. Att kunna lyfta blicken och se ut över den stora Nord-ost-sjö kanalen, med de stora fraktfartygen som var alldeles inpá.
Och jag har börjat surfa soffor, litegrann. Först en utan att jag bad om den. En kvinna som plockade upp mig vid vägen, tog mig till sin familj och hus. Sedan en annan efter att jag bett om den. Och nu en tredje likadant. www.couchsurfing.com Det är ett fint initiativ, där människor kan ge bort sin soffa, till den besökande, till den behövande. Att fa tillfället att ge, kan vara rätt sa värdefullt, och inte alltid där. Det ser jag hos den gamle pastorn jag sovit hos, denna natt, i Oldenburg. Och jag gillar, att fa mer än flyktiga samtalet man far, pá vägen.
Men den person som fastnar är en annan surfare. En som far fram pa cykel, där jag fortfarande känner av efterdyningarna frán virvelvindarna han rört upp i luften. Som sá páminde och var, som en vän där hemma. Hur lika folk kan vara, till och med se likadana ut. Eller kanske är det hjärnan som dá fár mig att tro, att allt är lika mellan de tvá. Sätter fördommar och föreställningar, baserat pa ett igenkänt... skägg. En del, men Inte bara.
Men det känns lite som jag deklarerar min framgang nu, lite fanigt alltsa. Sa jag later det istället komma naturligt, eller inte alls. Snart ska jag ga vidare i alla fall, söderut, where else, till hjärtat av tyskland. Kanske jag träffar fler likar där, kanske är det där de gömmer sig.
Nästan som hemma
När jag satt i tältet pá morgonen tar det emot, bängla upp stormkök och alltihop. Det tar tid, sádant man kunde vara utan pa gárden där man fick allt serverat, eller iaf i skafferiet att ta fram. Jag packade istället ihop, mitt pick och pack, gick till ett bageri och köpte ett par bullar. Det kändes, bättre, och mer riktigt, mer som att var en del av min omgivning.
5/8 Sönderborg
En farbror slog sig ner brevid pá bänken, berättar om hur staden för en tid sedan var hälften tysk, delad i sundet. Han har svárt att gá, staplar och tripplar fram. Jag är 66 ár säger han, som att ursäkta sig. Jag är 28. Bara ett helt liv till typ. Det känns plötsligt som inte sá mycket. Som det kan vara rätt sá snart jag ocksá är där, staplandes, har svárt att ta mig fram över stock, sand och sten. Borde ta till vara pá tiden?
8/8 Großholt
Jag tänker ännu lite mer pá tid. Hur jag spenderar den, hur andra spenderar den. Hanna, som inte gjorde annat än läsa, som föräldrarna beklagade sig över. -It's not good you know, for the head. Det kan vara att levai en fantasivärld, en verklighetsflykt, sá som film, eller varför inte i sin egna fantasivärld, in your mind. Men om man tar det för vad det är dá? Om man är medveten om att det är en verklighetslflykt, utan utsikten att fá nya insikter, utan bara drömma sig bort ett tag. Why not. Frihet med ansvar.
Bara man stár för det medvetna valet. Trákiagre är det dá man gör det omedvetet, utan att ha valt, utan egentlig fri vilja. Mmm, och jag väljer att gá, att spendera min tid att uppleva och i filosofera där jag är. Det är för mig, a good time spent. And now, I'm taking a dump behind a church again.
8/8 Havetoft
-Every night they do that, fighting over ping-pong. Gudrun, som pratar om männen i huset. Don't you know, it's Male-bonding. Det vill jag kalla det, slá pá en bol med ett racket, kämpa om en boll pá en gräsplan. Det var samma med fotbollen pá gárden, det skapar gemenskap.
Sá vad är Female-bonding? Att prata, right? Det är sá kvinnor kommer nära varandra, och män för den delen ocksá mánne, det är sá jag känner mig närmre Gudrun pá andra sidan bordet. Och oftare känner jag mig närmare kvinnor än män, lättare. Vad ovantsáende har med det att göra vet jag inte. Men kanske är det felet.
...
Jag gick över gränsen, 7/8, och omgivningen förändras, bara man tar steget över en imaginär gräns. Jag fortsätter att förundras över det. Att bara se det frán h´ll, andra sidan, tskland, ser det annorlunda ut. Grönare, mer skog och mest gröna beteshagar, istället för torra gula ákerlappar. Och kyrkorna är direkt fler, och syns mer, sá man inte glömmer bort, vem det är som skapat alltihop pá 7 dagar.
Det känns i huvudtaget, lite mer som Sverige, lite mer som hemma. Men folk är inte alls mer privata här än i Danmark, nej det är som sagt mer som hemma, där man välkommnar den besökande som kan bekräfta hur bra man faktiskt har det. Jag facineras, inte bara över det fysiska, hur man kollektivt bestämt att saker och ting ska göras pá si och sá sätt, hur hus ska byggas, hur strátaken ska se ut. Men mer av det kollektivt omedvetna, det som ingen egentligen känner till, men alla styrs utav.
Jag försöker, som i dagboksanteckningarna, spendera tiden mer effektivt, reducera másten som matlagning. Är heller inte sá sugen pá varm mat, mitt pá dagen. Men man kan bli trött pá toast med Erdnuss-creme, märker jag. Jag förösöker dock njuta av studerna. En annan, ung kille som sätter sig brevid pá stenen och bjuder pá en öl, frágar vad det mest speciella som hänt pá resan. Och jag vill säga, att det är som dá, nágon spontant sätter sig bredvid och frágar eller berättar om sitt liv. Det är vad som fastnar. Men varje stund är dock lika speciell, även en tom blásig rastplatz med torren Erdnuss-creme-brötchen, und Wasser. Även om jag inte kommer ihág det efterát, och ibland har jag svárt att komma ihág var jag sov natten innan. Det kanske betyder, at jag blivit lite som den kinesiska turisten...
Kvintensen med att resa är att inte ha nágra plikter, inga bestämda tider, ingen post, inga nyfikna grannar, inga mottagningskommiteer och inga destinationer. En god turist är mannen som inte vet vart han skall hän och den fullkomliga turisten är är mannen som inte längre längre minns varifrán han kommer eller ens vad han själv heter.
Man kan frága sig om det är att spendera tiden bra, om det är nágon mening med det dá, om man ändá inte minns det senare. Varför inte ta ett kort, fánga det, för all tid pá en bild. Frágar Ni er det?
