Holy Mountains
Del 1/3
Jag har försökt hitta tillfällena, att skriva, att surfa in på ett bibliotek eller två, och kan inte riktigt förklara varför jag inte lyckats med det, trots att jag spanat efter dem. Men sedan Eco-stället har det bara blivit så, att jag hållt mig till de mindre byarna i bergiga områden, utan egna större bibblor, och de större har jag passerat snabbt. Och så är det siesta, även i la France på eftermiddagen, och överdriven i España. De har ju siesta hela dagarna, från ett eller två till fem. Och fem nu på vintern går solen ner, då vill jag vara utanför samhället och ha hittat en tältplats. Så man måste komma till bibblan mellan elva och ett. Fast det kanske inte har öppet just den dagen, för dagen därpå är det fest, eller något liknande.
Jag fortsatte gå, efter de där två extra dagarna på, det trots allt i eftertanken på sitt egna udda sätt, helt reco ecostället. Jag kunde träffa coola snubben och laga lite på tältet, på mitt hem.
Det är som att gå omkring i andra världskriget ibland, i norra la France mot Tyskland, i de öde småbyarna. Med gråblekta omålade fasader, lite naggade i kanten. Det är som om inte mycket förändrats sedan de där stora krigen, och helt otroligt är inte det. De gamla som såg kanske både det första och andra, har blivit gamla för graven. Och ynglingarna vill inte bo kvar, söker sig till staden. Så som i Sverige, så ock i la France.
Hösten skymdes av solskenet till en början, och jag jagade nedåt, straight for the sunny land. Den kom dock tillbaka snart, och täckte solen med sin stora gråa famn. Så jag anpassade mig. Klippte tumnageln, drog i smilbanden och slängde till med den nyklippta luggen, så där lite förföriskt. Och lockade till mig en givmild bilförare. Och i två stora skutt och några mindre, hoppade jag ner till Avignon långt i södra la France.
-Men, överger du inte något nu, Anders, skulle du inte gå hela vägen? Hörde jag mig själv och andra fråga. Och jag kunde inte längre, med händerna i sidorna och med uppblåst bröst deklarera: Ja, ich habe walked here from Schweden!
-Varför låsa sig, svarade jag rösterna. Det handlade inte om prestationen, milen, om något så tiden. Och även platsen, skulle kunna vara Borlänge, lika gärna som Pyreneerna.
Det är ett bra sätt att använda tummen, för att komma nära, få kontakt, få ett samtal, för att hitta lite engelska kunskaper. Och det är ett fint sätt att hitta spontan genorisitet, de som ger en ensam vandrare på vägen skydd från väta och vind, lite sätesvärme och AC, den som icke egen bil har. Och deras ögon sprutar av endorfiner, lyser av tack, då gåvans hjul smurrar runt och kommer tillbaka till avsändaren. För de har fått hjälpa. -Så är tjänsten egentligen min, för att låta dem hjälpa?
Och jag fortsatte hoppa och ge lite så där, mellan stad och by, men gick lika mcket näst var dag ändå i de bergiga områden jag höll mig vid. Och en dag när jag kommer över en ås och inte anade det, vilket med säkerhet gjorde det mer spektakulärt, spred vita toppar ut sig över hela horisonten, lilla Pyrrett hade redan vinter. Men vädergudar stråla med sitt bländande leende åt mitt håll och tog med sig lite spanien värme, lagom till jag var vid foten, och jag fick några fina dagar. -It shouldn't be this warm, sa the locals. It is the global warming man, disaster, is at hand. -Quick, change some more lightbowls!
Men jag gladdes åt hårtorken, som blåste bort hösten ur håret, och torkade upp marken där jag satte toffelbeklädda fötter. Endast två dagar tidigare var det vit mark där. -Det kallas en fön-vind, sa mig en meterolog senare, den varma blåsten på läsidan. Och hopp, så var jag över de största topparna och tillslut i det soliga landet i söder. Och väl nere på en stor torr platå bakom det stora Pyrrett var det som sommar igen. -Äntligen, ropade sjöng rösterna i mig, vi har flytt hösten! Vi lurade höstmannen! Skulle vi flytt helt, skulle vi ner till kusten, jag visste och gjorde inte. Jag fortsatte, hålla mig till det inre, det är där jag ville vara, vill vara. Bland de heliga bergen, det heliga inre.
Jag har försökt hitta tillfällena, att skriva, att surfa in på ett bibliotek eller två, och kan inte riktigt förklara varför jag inte lyckats med det, trots att jag spanat efter dem. Men sedan Eco-stället har det bara blivit så, att jag hållt mig till de mindre byarna i bergiga områden, utan egna större bibblor, och de större har jag passerat snabbt. Och så är det siesta, även i la France på eftermiddagen, och överdriven i España. De har ju siesta hela dagarna, från ett eller två till fem. Och fem nu på vintern går solen ner, då vill jag vara utanför samhället och ha hittat en tältplats. Så man måste komma till bibblan mellan elva och ett. Fast det kanske inte har öppet just den dagen, för dagen därpå är det fest, eller något liknande.
Jag fortsatte gå, efter de där två extra dagarna på, det trots allt i eftertanken på sitt egna udda sätt, helt reco ecostället. Jag kunde träffa coola snubben och laga lite på tältet, på mitt hem.
Det är som att gå omkring i andra världskriget ibland, i norra la France mot Tyskland, i de öde småbyarna. Med gråblekta omålade fasader, lite naggade i kanten. Det är som om inte mycket förändrats sedan de där stora krigen, och helt otroligt är inte det. De gamla som såg kanske både det första och andra, har blivit gamla för graven. Och ynglingarna vill inte bo kvar, söker sig till staden. Så som i Sverige, så ock i la France.
Hösten skymdes av solskenet till en början, och jag jagade nedåt, straight for the sunny land. Den kom dock tillbaka snart, och täckte solen med sin stora gråa famn. Så jag anpassade mig. Klippte tumnageln, drog i smilbanden och slängde till med den nyklippta luggen, så där lite förföriskt. Och lockade till mig en givmild bilförare. Och i två stora skutt och några mindre, hoppade jag ner till Avignon långt i södra la France.
-Men, överger du inte något nu, Anders, skulle du inte gå hela vägen? Hörde jag mig själv och andra fråga. Och jag kunde inte längre, med händerna i sidorna och med uppblåst bröst deklarera: Ja, ich habe walked here from Schweden!
-Varför låsa sig, svarade jag rösterna. Det handlade inte om prestationen, milen, om något så tiden. Och även platsen, skulle kunna vara Borlänge, lika gärna som Pyreneerna.
Det är ett bra sätt att använda tummen, för att komma nära, få kontakt, få ett samtal, för att hitta lite engelska kunskaper. Och det är ett fint sätt att hitta spontan genorisitet, de som ger en ensam vandrare på vägen skydd från väta och vind, lite sätesvärme och AC, den som icke egen bil har. Och deras ögon sprutar av endorfiner, lyser av tack, då gåvans hjul smurrar runt och kommer tillbaka till avsändaren. För de har fått hjälpa. -Så är tjänsten egentligen min, för att låta dem hjälpa?
Och jag fortsatte hoppa och ge lite så där, mellan stad och by, men gick lika mcket näst var dag ändå i de bergiga områden jag höll mig vid. Och en dag när jag kommer över en ås och inte anade det, vilket med säkerhet gjorde det mer spektakulärt, spred vita toppar ut sig över hela horisonten, lilla Pyrrett hade redan vinter. Men vädergudar stråla med sitt bländande leende åt mitt håll och tog med sig lite spanien värme, lagom till jag var vid foten, och jag fick några fina dagar. -It shouldn't be this warm, sa the locals. It is the global warming man, disaster, is at hand. -Quick, change some more lightbowls!
Men jag gladdes åt hårtorken, som blåste bort hösten ur håret, och torkade upp marken där jag satte toffelbeklädda fötter. Endast två dagar tidigare var det vit mark där. -Det kallas en fön-vind, sa mig en meterolog senare, den varma blåsten på läsidan. Och hopp, så var jag över de största topparna och tillslut i det soliga landet i söder. Och väl nere på en stor torr platå bakom det stora Pyrrett var det som sommar igen. -Äntligen, ropade sjöng rösterna i mig, vi har flytt hösten! Vi lurade höstmannen! Skulle vi flytt helt, skulle vi ner till kusten, jag visste och gjorde inte. Jag fortsatte, hålla mig till det inre, det är där jag ville vara, vill vara. Bland de heliga bergen, det heliga inre.
Kommentarer
Postat av: Farbrorn
Du skriver trevligt och jag känner som jag tror du gör när du berättar och förmedlar. Det är saligare att giva än att taga heter det ju, med tanke på ditt liftande.
Trackback
