Gammal soffa, gammal vän
Jag har börjat surfa soffor och brädor. I Rendsburg köpte jag en nybörjarbräda, och började surfa, kicka mig fram, nerför en stor kanal. I ordets rätta bemärkelse, var det en nybörjarbräda. Sá pass nybörjar, att den inte höll för en en olly. När jag efter lite hoppade pá stället äntligen fick till en lyckad flipp i luften, var bräden sne och sprucken i sin metall. Men det var inte direkt nágon semester att "surfa fram" pá brädan. Inge glitter och glamour, inge sitta med en pinacolada i en solstol. Mer svett och träningsvärk.
Sá brädan bosatte jag i en soptunna, för jag hitta inget annat hem, och gick vidare pá mina fötter smá. Och det kändes rätt. Att slipa hálla utkik efter varje litet gupp och grus i vägen. Att kunna lyfta blicken och se ut över den stora Nord-ost-sjö kanalen, med de stora fraktfartygen som var alldeles inpá.
Och jag har börjat surfa soffor, litegrann. Först en utan att jag bad om den. En kvinna som plockade upp mig vid vägen, tog mig till sin familj och hus. Sedan en annan efter att jag bett om den. Och nu en tredje likadant. www.couchsurfing.com Det är ett fint initiativ, där människor kan ge bort sin soffa, till den besökande, till den behövande. Att fa tillfället att ge, kan vara rätt sa värdefullt, och inte alltid där. Det ser jag hos den gamle pastorn jag sovit hos, denna natt, i Oldenburg. Och jag gillar, att fa mer än flyktiga samtalet man far, pá vägen.
Men den person som fastnar är en annan surfare. En som far fram pa cykel, där jag fortfarande känner av efterdyningarna frán virvelvindarna han rört upp i luften. Som sá páminde och var, som en vän där hemma. Hur lika folk kan vara, till och med se likadana ut. Eller kanske är det hjärnan som dá fár mig att tro, att allt är lika mellan de tvá. Sätter fördommar och föreställningar, baserat pa ett igenkänt... skägg. En del, men Inte bara.
Men det känns lite som jag deklarerar min framgang nu, lite fanigt alltsa. Sa jag later det istället komma naturligt, eller inte alls. Snart ska jag ga vidare i alla fall, söderut, where else, till hjärtat av tyskland. Kanske jag träffar fler likar där, kanske är det där de gömmer sig.
Sá brädan bosatte jag i en soptunna, för jag hitta inget annat hem, och gick vidare pá mina fötter smá. Och det kändes rätt. Att slipa hálla utkik efter varje litet gupp och grus i vägen. Att kunna lyfta blicken och se ut över den stora Nord-ost-sjö kanalen, med de stora fraktfartygen som var alldeles inpá.
Och jag har börjat surfa soffor, litegrann. Först en utan att jag bad om den. En kvinna som plockade upp mig vid vägen, tog mig till sin familj och hus. Sedan en annan efter att jag bett om den. Och nu en tredje likadant. www.couchsurfing.com Det är ett fint initiativ, där människor kan ge bort sin soffa, till den besökande, till den behövande. Att fa tillfället att ge, kan vara rätt sa värdefullt, och inte alltid där. Det ser jag hos den gamle pastorn jag sovit hos, denna natt, i Oldenburg. Och jag gillar, att fa mer än flyktiga samtalet man far, pá vägen.
Men den person som fastnar är en annan surfare. En som far fram pa cykel, där jag fortfarande känner av efterdyningarna frán virvelvindarna han rört upp i luften. Som sá páminde och var, som en vän där hemma. Hur lika folk kan vara, till och med se likadana ut. Eller kanske är det hjärnan som dá fár mig att tro, att allt är lika mellan de tvá. Sätter fördommar och föreställningar, baserat pa ett igenkänt... skägg. En del, men Inte bara.
Men det känns lite som jag deklarerar min framgang nu, lite fanigt alltsa. Sa jag later det istället komma naturligt, eller inte alls. Snart ska jag ga vidare i alla fall, söderut, where else, till hjärtat av tyskland. Kanske jag träffar fler likar där, kanske är det där de gömmer sig.
Nästan som hemma
4/8 Faaborg
När jag satt i tältet pá morgonen tar det emot, bängla upp stormkök och alltihop. Det tar tid, sádant man kunde vara utan pa gárden där man fick allt serverat, eller iaf i skafferiet att ta fram. Jag packade istället ihop, mitt pick och pack, gick till ett bageri och köpte ett par bullar. Det kändes, bättre, och mer riktigt, mer som att var en del av min omgivning.
5/8 Sönderborg
En farbror slog sig ner brevid pá bänken, berättar om hur staden för en tid sedan var hälften tysk, delad i sundet. Han har svárt att gá, staplar och tripplar fram. Jag är 66 ár säger han, som att ursäkta sig. Jag är 28. Bara ett helt liv till typ. Det känns plötsligt som inte sá mycket. Som det kan vara rätt sá snart jag ocksá är där, staplandes, har svárt att ta mig fram över stock, sand och sten. Borde ta till vara pá tiden?
8/8 Großholt
Jag tänker ännu lite mer pá tid. Hur jag spenderar den, hur andra spenderar den. Hanna, som inte gjorde annat än läsa, som föräldrarna beklagade sig över. -It's not good you know, for the head. Det kan vara att levai en fantasivärld, en verklighetsflykt, sá som film, eller varför inte i sin egna fantasivärld, in your mind. Men om man tar det för vad det är dá? Om man är medveten om att det är en verklighetslflykt, utan utsikten att fá nya insikter, utan bara drömma sig bort ett tag. Why not. Frihet med ansvar.
Bara man stár för det medvetna valet. Trákiagre är det dá man gör det omedvetet, utan att ha valt, utan egentlig fri vilja. Mmm, och jag väljer att gá, att spendera min tid att uppleva och i filosofera där jag är. Det är för mig, a good time spent. And now, I'm taking a dump behind a church again.
8/8 Havetoft
-Every night they do that, fighting over ping-pong. Gudrun, som pratar om männen i huset. Don't you know, it's Male-bonding. Det vill jag kalla det, slá pá en bol med ett racket, kämpa om en boll pá en gräsplan. Det var samma med fotbollen pá gárden, det skapar gemenskap.
Sá vad är Female-bonding? Att prata, right? Det är sá kvinnor kommer nära varandra, och män för den delen ocksá mánne, det är sá jag känner mig närmre Gudrun pá andra sidan bordet. Och oftare känner jag mig närmare kvinnor än män, lättare. Vad ovantsáende har med det att göra vet jag inte. Men kanske är det felet.
...
Jag gick över gränsen, 7/8, och omgivningen förändras, bara man tar steget över en imaginär gräns. Jag fortsätter att förundras över det. Att bara se det frán h´ll, andra sidan, tskland, ser det annorlunda ut. Grönare, mer skog och mest gröna beteshagar, istället för torra gula ákerlappar. Och kyrkorna är direkt fler, och syns mer, sá man inte glömmer bort, vem det är som skapat alltihop pá 7 dagar.
Det känns i huvudtaget, lite mer som Sverige, lite mer som hemma. Men folk är inte alls mer privata här än i Danmark, nej det är som sagt mer som hemma, där man välkommnar den besökande som kan bekräfta hur bra man faktiskt har det. Jag facineras, inte bara över det fysiska, hur man kollektivt bestämt att saker och ting ska göras pá si och sá sätt, hur hus ska byggas, hur strátaken ska se ut. Men mer av det kollektivt omedvetna, det som ingen egentligen känner till, men alla styrs utav.
Jag försöker, som i dagboksanteckningarna, spendera tiden mer effektivt, reducera másten som matlagning. Är heller inte sá sugen pá varm mat, mitt pá dagen. Men man kan bli trött pá toast med Erdnuss-creme, märker jag. Jag förösöker dock njuta av studerna. En annan, ung kille som sätter sig brevid pá stenen och bjuder pá en öl, frágar vad det mest speciella som hänt pá resan. Och jag vill säga, att det är som dá, nágon spontant sätter sig bredvid och frágar eller berättar om sitt liv. Det är vad som fastnar. Men varje stund är dock lika speciell, även en tom blásig rastplatz med torren Erdnuss-creme-brötchen, und Wasser. Även om jag inte kommer ihág det efterát, och ibland har jag svárt att komma ihág var jag sov natten innan. Det kanske betyder, at jag blivit lite som den kinesiska turisten...
Kvintensen med att resa är att inte ha nágra plikter, inga bestämda tider, ingen post, inga nyfikna grannar, inga mottagningskommiteer och inga destinationer. En god turist är mannen som inte vet vart han skall hän och den fullkomliga turisten är är mannen som inte längre längre minns varifrán han kommer eller ens vad han själv heter.
Man kan frága sig om det är att spendera tiden bra, om det är nágon mening med det dá, om man ändá inte minns det senare. Varför inte ta ett kort, fánga det, för all tid pá en bild. Frágar Ni er det?
När jag satt i tältet pá morgonen tar det emot, bängla upp stormkök och alltihop. Det tar tid, sádant man kunde vara utan pa gárden där man fick allt serverat, eller iaf i skafferiet att ta fram. Jag packade istället ihop, mitt pick och pack, gick till ett bageri och köpte ett par bullar. Det kändes, bättre, och mer riktigt, mer som att var en del av min omgivning.
5/8 Sönderborg
En farbror slog sig ner brevid pá bänken, berättar om hur staden för en tid sedan var hälften tysk, delad i sundet. Han har svárt att gá, staplar och tripplar fram. Jag är 66 ár säger han, som att ursäkta sig. Jag är 28. Bara ett helt liv till typ. Det känns plötsligt som inte sá mycket. Som det kan vara rätt sá snart jag ocksá är där, staplandes, har svárt att ta mig fram över stock, sand och sten. Borde ta till vara pá tiden?
8/8 Großholt
Jag tänker ännu lite mer pá tid. Hur jag spenderar den, hur andra spenderar den. Hanna, som inte gjorde annat än läsa, som föräldrarna beklagade sig över. -It's not good you know, for the head. Det kan vara att levai en fantasivärld, en verklighetsflykt, sá som film, eller varför inte i sin egna fantasivärld, in your mind. Men om man tar det för vad det är dá? Om man är medveten om att det är en verklighetslflykt, utan utsikten att fá nya insikter, utan bara drömma sig bort ett tag. Why not. Frihet med ansvar.
Bara man stár för det medvetna valet. Trákiagre är det dá man gör det omedvetet, utan att ha valt, utan egentlig fri vilja. Mmm, och jag väljer att gá, att spendera min tid att uppleva och i filosofera där jag är. Det är för mig, a good time spent. And now, I'm taking a dump behind a church again.
8/8 Havetoft
-Every night they do that, fighting over ping-pong. Gudrun, som pratar om männen i huset. Don't you know, it's Male-bonding. Det vill jag kalla det, slá pá en bol med ett racket, kämpa om en boll pá en gräsplan. Det var samma med fotbollen pá gárden, det skapar gemenskap.
Sá vad är Female-bonding? Att prata, right? Det är sá kvinnor kommer nära varandra, och män för den delen ocksá mánne, det är sá jag känner mig närmre Gudrun pá andra sidan bordet. Och oftare känner jag mig närmare kvinnor än män, lättare. Vad ovantsáende har med det att göra vet jag inte. Men kanske är det felet.
...
Jag gick över gränsen, 7/8, och omgivningen förändras, bara man tar steget över en imaginär gräns. Jag fortsätter att förundras över det. Att bara se det frán h´ll, andra sidan, tskland, ser det annorlunda ut. Grönare, mer skog och mest gröna beteshagar, istället för torra gula ákerlappar. Och kyrkorna är direkt fler, och syns mer, sá man inte glömmer bort, vem det är som skapat alltihop pá 7 dagar.
Det känns i huvudtaget, lite mer som Sverige, lite mer som hemma. Men folk är inte alls mer privata här än i Danmark, nej det är som sagt mer som hemma, där man välkommnar den besökande som kan bekräfta hur bra man faktiskt har det. Jag facineras, inte bara över det fysiska, hur man kollektivt bestämt att saker och ting ska göras pá si och sá sätt, hur hus ska byggas, hur strátaken ska se ut. Men mer av det kollektivt omedvetna, det som ingen egentligen känner till, men alla styrs utav.
Jag försöker, som i dagboksanteckningarna, spendera tiden mer effektivt, reducera másten som matlagning. Är heller inte sá sugen pá varm mat, mitt pá dagen. Men man kan bli trött pá toast med Erdnuss-creme, märker jag. Jag förösöker dock njuta av studerna. En annan, ung kille som sätter sig brevid pá stenen och bjuder pá en öl, frágar vad det mest speciella som hänt pá resan. Och jag vill säga, att det är som dá, nágon spontant sätter sig bredvid och frágar eller berättar om sitt liv. Det är vad som fastnar. Men varje stund är dock lika speciell, även en tom blásig rastplatz med torren Erdnuss-creme-brötchen, und Wasser. Även om jag inte kommer ihág det efterát, och ibland har jag svárt att komma ihág var jag sov natten innan. Det kanske betyder, at jag blivit lite som den kinesiska turisten...
Kvintensen med att resa är att inte ha nágra plikter, inga bestämda tider, ingen post, inga nyfikna grannar, inga mottagningskommiteer och inga destinationer. En god turist är mannen som inte vet vart han skall hän och den fullkomliga turisten är är mannen som inte längre längre minns varifrán han kommer eller ens vad han själv heter.
- Lin Yutang, Konsten att Njuta av livet, om att resa
Man kan frága sig om det är att spendera tiden bra, om det är nágon mening med det dá, om man ändá inte minns det senare. Varför inte ta ett kort, fánga det, för all tid pá en bild. Frágar Ni er det?
Hippies and farmers
- You have to enjoy it when you see it, the locals said with big smiles on their facses... før jag førstod inte vad de sade, de jag frågade om vægen till den mæktiga Højgård. Men jag tror jag førstod vad de menade då jag nærmade mig "byn", som egentligen inte alls ær en by, utan mer ett villaområde i en annan by, med lite åker runt omkring. På den åkern møttes jag av halvfærdiga hus, skjul och tælt, utspridda med lite stigar emellan. Och jag gick førbi det mæktiga Højgård som såg ut som en gammal lada først, och var lite men inte mycket mer. Ær detta den selvforsynlige byn? Den som ska vara sjælvførsørjande och klara sig sjælv? Det ær vad det verkar en samling hippies med en god ide som inte kommit så långt. Dær lappade jeans, vildvuxet skægg och lite tovigt hår, snarare ær kotym æn barrakade och glansiga huvuden. Precis som jag då! Kom tanken lite skræmmande. Ær det så hær jag ær? Ær det så hær jag vill vara?
Det ær en "by" under uppbyggnad, blev klart rætt så snart. Och æven de som bor hær, ær inte bara hippies, utan rætt så normala om inte helt i samhællsmæssig syn. Och vissa ær inte ens speciellt intresserade av ekologiskt jordbruk, som ær en stor del av byn. Det ær annars ett halvkollektiv, på tjoget familjer. Man har egna hus och villor (skjul), men har en del gemensamt. Som inhandling av mat. Som mjølkning av två kossor. Som ræffrande i potatislandet. Kvællsmat spises gemensamt var kvæll, om man vill, någon har till uppgift att laga den i alla fall var kvæll.
Det var mycket før att se detta, som jag kom hit. Hur de får allt att gå runt, hur de delar upp gøromålen och lever tillsammans. Allt ær inte bara før att leva upp till ett ideal om att skydda moder jord, utan mycket ær en smart løsning som frigør tid, då man gør det kollektivt. Och vad finns det som ær mer værdefullt æn tid? Att kunna lægga på annat æn sådant som laga mat, riktigt mat. Gør man det två gånger i månaden har man sedan middag serverad varje kvæll. Har ønskat jag haft det så sjælv, ute på luffen, på vægen, inte behøva laga all mat, køpa all mat.
Det ær ett godt liv, de lever hær, lugn och stilla, tar de flesta det. Stressar inte med att bygga sina hus. Snickrar lite en dag, gør något annat den næsta. Æven jag har det rætt stilla. Dels på grund av att det ær semestertider och inte många som har gøromål att dela ut. Jag går oftast upp mycket senare æn tuppen, spiser morgonmål, och sedan off till någon hage med lien ett par timmar. It's nice, it's a good time. Och jag har inte sovit inomhus, men fick ett indiantælt att sova i, tvættækta tipi. Indiangumman som normalt bor dær ær och jagar bufflar eller nåt, ingen verkar veta riktigt.
Och det ær najs, att kunna stanna på ett stælle ett tag, tio hela dagar. Få middag serverad, titta på barstjærtade pojkar som springer omkring bland borden, då det mest ær småbarnsfamiljer hær. Och mest att lyssna till andra, førsøka lista ut vad det ær de pratar om, før danskan ær fortfarande lite som grekiska. Men det ær så det kænns lite som hemma trots allt. Precis som det jag læmnade før en tid sedan, och samma pirr kænns, infør att læmna det, allt jag behøver gøra, innan jag beger mig utn. Vidare ivæg søderut, mot solen, mot værmen! Mot paradiset! Jag gør det nu.
Lonely cowboy, sitting in his tipi,
wishing the wind, will come his way.
Lonely cowboy, please come out of our cave,
'cause nothing, is coming your way.
You have to go out and grab it,
it's just, by the palm of your hand
