Danskskallar och trollkarlar
Jag flydde øver sundet, som redan førsta meningen avsløjar, ær jag i danmark. Ni får stå ut med krumelurerna, som precis som landet, næstan men inte riktigt, ær som svea-rike. Speciellt mindre skillnad ær det mellan skåneland och daneland, till och med språket låter likt. En skillnad som jag ær mycket nyfiken på dock, ær att daneland med danskallarna ær bland det land som enligt många undersøkningar ær bland de alldra lyckligaste. Motsatsen hittas i svea-rike med svennarna, som enligt andra eller samma undersøkningar hør till de mest olyckliga.
Något som slog mig direkt då jag anlænde till Helsingør, var att husen stod lite tætare. Man kanske inte ær lika rædd før varandra hær. Eller så ær det platsbrist. Samtidigt verkar man å andra sidan, vara mån om sitt privatliv, att få vara før sig sjælv, sina egna, egen tid. Tror det kan gå ihop dock. Man hælsar dock inte på fræmlignar, mærker jag, kanske en huvudnickning och ett smil. Annat som slog mig var att man inte ær rædd før att njuta av livet. En månad kvæll ær det fullt hus på den lokala krogen. Eller som mannen som stod nere i vattenbrynet på stranden, ett fiskespø i ena handen lutandes mot magen, cigg i den andra, en ølburk vid føtterna. Det ær som kinesen i boken førespåkar, att man ska våga njuta av livets goda, æven det lite førbjudna som det kan ses som, beroende på var man befinner sig i værlden.
Jag har æven en tes.
I Danmark, vet man att man ær bæst, har det bra och lever gott. Dærfør håller man sig lika gærna till sig sjælva och kanske man till och med ær lite rædd, att någon ska komma och stjæla deras lycka. Dærav fræmlingsfientligheten.
I Sverige dæremot, tror man att man ær bæst, har det bra och lever gott. Men innerst inne, vet man att man inte duger till så mycket, eller har det så bra, egentligen. Dærfør vælkommnar man alla andra som kommer på besøk eller stannar, som ett bevis på att i Sverige, dær vill alla vara, dær ær det inte så dumt att leva trots allt.
Eller så beror alla mina genomtænkta observationer på att jag befann mig på semesterorter och semesterstråk, længs beacherna på nord-sjælland. Eller så har danskskallarna de facto listat ut att det inte ær från den stora massan man får lycka, utan den lilla sfæren, de nærmsta, och dærfør helldre håller sig till sig sjælva, sina egna, sina likar.
...
Det ær lite annorlunda att gå hær dock, och man kan bli riktigt trøtt på allt privata, før allt i princip ær privat, ægt. Længs vægarna som æven om de fungerar som cykelvægar, saknar refuger, kantas av dike och åker tætt inpå. De få skogsplættar som finns mellan åkrar finns oftast bortom från vægen, otillgængliga, de som finns længs vægen kantas av en tætrad grannar och længst ner snår av nyponbuskar. Det ær ett tydligt språk, att man inte vill ha någon som sætter sin fot ens en tum från vægen. Eller åtmisntone ær det ointressant att gøra det tillgængligt. Har man tur finns det en rastplats men det ær framfør allt længs større vægar. Man ær som sagt, mån om sitt privatliv. Det kan tæra och jag tog mig en rejæl dos verklighetsflykt vid ett tillfælle, och satte mig i en mørk biosalong och såg Harry Potter.
Men just nu går jag icke, jag ær på en gård, eller en egen liten by kan man också kalla det, dær jag stannar ett tag till, och arbetar før levebrødet. Luffare, det ær det jag ær kanske just nu? Hade inte tænkt på ordet førræn en pojke næmnde det i Helsingfors, då jag också fick ett hærligt motbevis mot det jag sa i førra inlægget, att man ær så stængda i staden. Då jag satt och tecknade nere i hamnen, kom en ungkarl fram, titta først lite i smyg på vad jag ritade i min bok. Han hade precis læst en artikel om några luffare i Italien, de hade skrivit en bok. Kanske dærfør han blev nyfiken, och hans øgon lyste av facination och æventyrlighet, då jag berætta varfør jag satt dær, med ryggsæck brevid mig. Lika facinerad och upplyst blev jag, då han gått vidare. Stora muskuløsa pojken som ville spontanprata, ville inte hævda sig och var varken full eller bøg! Tror jag.
Lapparnas land
3/7 Krisitianstad, McDonalds
Det är sant, verkar sant, så som kinesen säger i boken. Jag sitter här bakom en tonad fönsterruta, och blickar ut över passerande. Man behöver egentligen inte åka långt, för att uppleva, ta del av något nytt, turista, äventyra, semestra. Det är en djungel utanför, av männsikor och individer. Otalet arter. Många som är lika, nästan helt samma men aldrig helt. De håller ihop, för sig själva inom sin grupp, sina likar. Andra spanar, kanske efter nya likar, kända eller okända, eller bara vara någon i mängden, inom elelr utanför gruppen.
Det verkar finnas två olika typgrupper/individer. De som önskar de var vän med alla, uppskattade av alla, söker uppskattningen, uppmärksamheten. Och de som är nöjda med sina likar, sitter fortfarande i samma smet av grupper och individer med håller sig till sina egna, eller enda. De känns som de som hittat mest i sig själva, de mest genuina. Som flickan i nitbältet. Eller fotbolls-killarna som sitter på stången utanför. Det är vänskap de har, i grupperna, det de har i blickarna, trygghet. Men det slår mig, så gott som alla med familj, tycks ha den tryggheten i sina blickar, de som är föräldrar. De vet vilka de är, mamma eller pappa. Ja familj skapar lätt mening, svårare att hitta samma trygghet i en vänskap.
Vissa individer fastnar mer än andra. Som han som gick förbi med raska steg, bister uppsyn, med lurar i öronen. Vad som verkade vilja vara en bestämd och målinriktad blick, men han hade nog ingen att gå till. Ingen vän som alla de han passerade. En person med mycket inombords, som kan brista?
Men lite speciellt är det dock att vara hemifrån, att veta att man med största sannolikhet inte kommer stöta på en bekant. Även där klingar kinsens ord sanna. "Den som inte har en specifik vän, är vän med alla." Den älskar alla. Och jag känner, någon slags samhörighet med alla som passerar, uppskattning för deras unikhet. Jag ler och lever med dem.
Jag börjar se samma personer komma åter. Det egenmixade polkagriskaffet har blivit kallt och uppdrucket, två gånger om, kanske dags att börja röra på sig. Jag skulle vilja gå ut, till de utanför glasrutan, men det tar ändå emot, här i stan.
...
Man märker när man är ute, om det är en öppen person man möter. Och jag undar, varför det är så olika, mellan städer och landsbygd. Det behöver inte bli mycket till samhälle och ansamling av hus och personer, för att skygglapparna ska åka upp för ansiktet, folk går för sig själva, sköter sitt. Ofta ser man blickarna som talar. -Vad är det där för uteliggare. Vildvuxet skägg och hål i strumpan har han också. På landet är det annat. Där säger blicken allt oftare: -Åh, en luffare på vägen! Med hål i strumpan, så genuint! Jag ler åt båda.
Men det är på landet man lättare kan få kontakt, kan och vågar, ge och ta emot geuint intresse. Till skillnad mot trotoaren där man stressar förbi varandra. Det känns så myckeet mer inskränkta och självupptagna. Lite rädda till och med. Ligger det i tiden? Var det annorlunda förr? Jag hör, de säger, det är så osäkert nu för tiden. Har alla i samhället förändrats så radikalt, blivit så mycket mer kallsinniga? Eller är det rädsla man blivit inpräntad? Jag tror det senare.
Tid. Det är en bristvara ibland. Så också nu på denna lånade dator. Jag ska ta tillfället så snart jag kan igen. Jag äslakde i alla fall, att komma fram till kusten, till sanden, till havsbrisen. Jag var glad, att jag stressade på den dagen, att jag inte nöjde mig med den första bästa halvbra/halvdåliga tältplasten, utan gnetade på de sista kilometrarna till kusten. Det dova vågbruset vagga mig till sömns den dagen. Skåne är annars åkerlapparnas land, med andra solida böljande hav av gyllene ängar. Lapparnas land. Lappland? It's all the same skrot och korn, egentligen.
Det är sant, verkar sant, så som kinesen säger i boken. Jag sitter här bakom en tonad fönsterruta, och blickar ut över passerande. Man behöver egentligen inte åka långt, för att uppleva, ta del av något nytt, turista, äventyra, semestra. Det är en djungel utanför, av männsikor och individer. Otalet arter. Många som är lika, nästan helt samma men aldrig helt. De håller ihop, för sig själva inom sin grupp, sina likar. Andra spanar, kanske efter nya likar, kända eller okända, eller bara vara någon i mängden, inom elelr utanför gruppen.
Det verkar finnas två olika typgrupper/individer. De som önskar de var vän med alla, uppskattade av alla, söker uppskattningen, uppmärksamheten. Och de som är nöjda med sina likar, sitter fortfarande i samma smet av grupper och individer med håller sig till sina egna, eller enda. De känns som de som hittat mest i sig själva, de mest genuina. Som flickan i nitbältet. Eller fotbolls-killarna som sitter på stången utanför. Det är vänskap de har, i grupperna, det de har i blickarna, trygghet. Men det slår mig, så gott som alla med familj, tycks ha den tryggheten i sina blickar, de som är föräldrar. De vet vilka de är, mamma eller pappa. Ja familj skapar lätt mening, svårare att hitta samma trygghet i en vänskap.
Vissa individer fastnar mer än andra. Som han som gick förbi med raska steg, bister uppsyn, med lurar i öronen. Vad som verkade vilja vara en bestämd och målinriktad blick, men han hade nog ingen att gå till. Ingen vän som alla de han passerade. En person med mycket inombords, som kan brista?
Men lite speciellt är det dock att vara hemifrån, att veta att man med största sannolikhet inte kommer stöta på en bekant. Även där klingar kinsens ord sanna. "Den som inte har en specifik vän, är vän med alla." Den älskar alla. Och jag känner, någon slags samhörighet med alla som passerar, uppskattning för deras unikhet. Jag ler och lever med dem.
Jag börjar se samma personer komma åter. Det egenmixade polkagriskaffet har blivit kallt och uppdrucket, två gånger om, kanske dags att börja röra på sig. Jag skulle vilja gå ut, till de utanför glasrutan, men det tar ändå emot, här i stan.
...
Man märker när man är ute, om det är en öppen person man möter. Och jag undar, varför det är så olika, mellan städer och landsbygd. Det behöver inte bli mycket till samhälle och ansamling av hus och personer, för att skygglapparna ska åka upp för ansiktet, folk går för sig själva, sköter sitt. Ofta ser man blickarna som talar. -Vad är det där för uteliggare. Vildvuxet skägg och hål i strumpan har han också. På landet är det annat. Där säger blicken allt oftare: -Åh, en luffare på vägen! Med hål i strumpan, så genuint! Jag ler åt båda.
Men det är på landet man lättare kan få kontakt, kan och vågar, ge och ta emot geuint intresse. Till skillnad mot trotoaren där man stressar förbi varandra. Det känns så myckeet mer inskränkta och självupptagna. Lite rädda till och med. Ligger det i tiden? Var det annorlunda förr? Jag hör, de säger, det är så osäkert nu för tiden. Har alla i samhället förändrats så radikalt, blivit så mycket mer kallsinniga? Eller är det rädsla man blivit inpräntad? Jag tror det senare.
Tid. Det är en bristvara ibland. Så också nu på denna lånade dator. Jag ska ta tillfället så snart jag kan igen. Jag äslakde i alla fall, att komma fram till kusten, till sanden, till havsbrisen. Jag var glad, att jag stressade på den dagen, att jag inte nöjde mig med den första bästa halvbra/halvdåliga tältplasten, utan gnetade på de sista kilometrarna till kusten. Det dova vågbruset vagga mig till sömns den dagen. Skåne är annars åkerlapparnas land, med andra solida böljande hav av gyllene ängar. Lapparnas land. Lappland? It's all the same skrot och korn, egentligen.
