.. en rundvandring ..

Något som slog mig direkt då jag anlænde till Helsingør, var att husen stod lite tætare. Man kanske inte ær lika rædd før varandra hær. Eller så ær det platsbrist. Samtidigt verkar man å andra sidan, vara mån om sitt privatliv, att få vara før sig sjælv, sina egna, egen tid. Tror det kan gå ihop dock. Man hælsar dock inte på fræmlignar, mærker jag, kanske en huvudnickning och ett smil. Annat som slog mig var att man inte ær rædd før att njuta av livet. En månad kvæll ær det fullt hus på den lokala krogen. Eller som mannen som stod nere i vattenbrynet på stranden, ett fiskespø i ena handen lutandes mot magen, cigg i den andra, en ølburk vid føtterna. Det ær som kinesen i boken førespåkar, att man ska våga njuta av livets goda, æven det lite førbjudna som det kan ses som, beroende på var man befinner sig i værlden. 

Jag har æven en tes.

  I Danmark, vet man att man ær bæst, har det bra och lever gott. Dærfør håller man sig lika gærna till sig sjælva och kanske man till och med ær lite rædd, att någon ska komma och stjæla deras lycka. Dærav fræmlingsfientligheten.

  I Sverige dæremot, tror man att man ær bæst, har det bra och lever gott. Men innerst inne, vet man att man inte duger till så mycket, eller har det så bra, egentligen. Dærfør vælkommnar man alla andra som kommer på besøk eller stannar, som ett bevis på att i Sverige, dær vill alla vara, dær ær det inte så dumt att leva trots allt.

Eller så beror alla mina genomtænkta observationer på att jag befann mig på semesterorter och semesterstråk, længs beacherna på nord-sjælland. Eller så har danskskallarna de facto listat ut att det inte ær från den stora massan man får lycka, utan den lilla sfæren, de nærmsta, och dærfør helldre håller sig till sig sjælva, sina egna, sina likar.

...

Det ær lite annorlunda att gå hær dock, och man kan bli riktigt trøtt på allt privata, før allt i princip ær privat, ægt. Længs vægarna som æven om de fungerar som cykelvægar, saknar refuger, kantas av dike och åker tætt inpå. De få skogsplættar som finns mellan åkrar finns oftast bortom från vægen, otillgængliga, de som finns længs vægen kantas av en tætrad grannar och længst ner snår av nyponbuskar. Det ær ett tydligt språk, att man inte vill ha någon som sætter sin fot ens en tum från vægen. Eller åtmisntone ær det ointressant att gøra det tillgængligt. Har man tur finns det en rastplats men det ær framfør allt længs større vægar. Man ær som sagt, mån om sitt privatliv. Det kan tæra och jag tog mig en rejæl dos verklighetsflykt vid ett tillfælle, och satte mig i en mørk biosalong och såg Harry Potter.

Men just nu går jag icke, jag ær på en gård, eller en egen liten by kan man också kalla det, dær jag stannar ett tag till, och arbetar før levebrødet. Luffare, det ær det jag ær kanske just nu? Hade inte tænkt på ordet førræn en pojke næmnde det i Helsingfors, då jag också fick ett hærligt motbevis mot det jag sa i førra inlægget, att man ær så stængda i staden. Då jag satt och tecknade nere i hamnen, kom en ungkarl fram, titta først lite i smyg på vad jag ritade i min bok. Han hade precis læst en artikel om några luffare i Italien, de hade skrivit en bok. Kanske dærfør han blev nyfiken, och hans øgon lyste av facination och æventyrlighet, då jag berætta varfør jag satt dær, med ryggsæck brevid mig. Lika facinerad och upplyst blev jag, då han gått vidare. Stora muskuløsa pojken som ville spontanprata, ville inte hævda sig och var varken full eller bøg! Tror jag.