Homecoming
Jag är hemma, och kan äntligen skriva lite, obehindrat och i lugn och försöker på något sätt ge det hela vad jag själv känner som rättvisa. Men hur det är att komma hem, kanske jag behöver smälta lite, med maten. Det kommer, likt maten, ut i sinom tid. Så läs gärna, så länge, från 1.
God Jul!
Lost ruine, lost cause
Del 2/3
Om halvt ruinerade byggnader var vanligt i la France, är det en annan betydligt större historia i la Espãna. Där det finns näst intill riktiga spökstäder. Fasader, utan tak och med svarata gluggar, som tyst men högt, ekade en historia. Och överallt, fallfärdiga eller redan fallna, små byggnader, skjul, verktygsbodar vid olivträdsodlingarna, som fallit från glömskan och användning. Det är väl så, månne, att en större bonde tagit över den lokales lille åkerplätt. Så som i Småland, så ock i Catalonia.
Det blev ett hem engång, efter en sen kväll i en by, långt efter mörkret kommit. Det är jobbigt att hitta tältplats då, så på väg ut ur bystaden såg jag en sådan där ruinerad verktygsbod, vid en lika ruinerad oanvänd åker. Full med bråte och ett halvt nedfallet tak. Jag la upp några takplattor och några plankor, täckte resten med fikonblad bara så det skulle hålla borta lite nedfallande nattkyla. Liten skorsten fanns redan och vips på den dryga timmen och en liten eld, kändes det lite som ett hem, bara för en natt, och morgon. Och det är allt något speciellt, sa en röst mig, att kunna stå upp och ta på sig kalsongerna, och inte behöva åla runt på ett liggunderlag i ett knappt rymligt ensmanstält.
-Kanske vi kan hitta något annat, sa en annan, något som inte har ett köpcentrum och en stor adidas logga runt husknuten.
-Vi skulle till och med kunna lägga ner en heldag eller två, och stanna upp ett tag, en vecka eller så, bra ta det lugnt, njuta av solen, läsa, göra allt det där vi inte tycker vi hinner! Och i hurrarop och ryggdunkande gick vi vidare, och började speja, inspektera på håll, varje objekt som kom i synfältet. Och jag kände det redan nästa dag, i en dalgång uppe bland berg fylld med tallskog, här skulle vara underbart. Spritt i hela dalen var gamla getbostäder, hälften helt ruinrade, andra halvt, något restaurerat och alla oanvända. Något av dessa måste fungera och jag la mig på kvällen, med ett objekt utsett, det som verkade mest lovande, med mest material kvar, men helt kollappsatt.
-Jag ger det en dag eller två, sa jag till resten av mig själv, och ser var jag står, vad vi kan göra med det. En vecka senare så hade jag då rensat ut hela grunden på takplattor, stockar, sten, jord och getbajs. Det var första advent och jag sa tyst åt mig själv så där inne i huvudet där jag satt i mitt lilla tält en extra kylig kväll, att den tredje, skulle jag åtminstone vara någon annanstans, dragit vidare. Vintergubben och den riktiga kylan kom och hälsade på den natten, och skakade loss ett tjockt islager i ansiktet från insidan av tältet i den friska morgonvinden, som inte upphörde. Och på dagen kom det snöflingor, på mark som höll sig bar, men endast två tre kilometer bort och två tre hundra höjdmeter högre, var berget vit- och svartprickigt. Jag stod och såg upp mot det och önskade tyst, att jag inte var där. Och någonstans där undrade jag om mig själv:
-Varför blir dina projekt alltid så stora och ambitiösa? Så mycket större än du själv tänkt från början, från ett litet skjul till en hel liten stuga, byggd, renoverad från grunden, av en halv ruin.
-Tja, jag vet inte, jag hade inte tänkt ta i så hårt...
-Det är okej, jag mår fint. Jag är minsann tuffare än jag tror.
1/12
Jag börjar kanske bli väl bekväm, i det hårda, som är det ända jag känt av på lång tid. Här, där jag sitter så still jag kan, för att inte trolla bort den lilla varmluft jag lyckats samla omkring mig. Med okontrollerat rinnande näsa, med spruckna fingertoppar på händer som en kolgruvsarbetare (det är getbajs), med lika spruckna och frasiga läppar, med bränd tunga, med en stor fläck på byxbenet från näsblodet. Och ovanför huvudet, i uppåtvindarna längs bergsidan, seglar gamarna i skyn. Är det mig de tittar på? Mig de väntar på att jag ska falla?
Men jag trivs ju, väl? Gör det jag vill göra? Men det fåniga leendet jag brukade ha då jag gick, är sedan länge borta.
...
-Just do your job Arjuna, just do your job! Det är Krishnas röst som ekar i mig, då han talar till Prinsen Arjuna, som inte vill göra sitt jobb, sin plikt, och sända alla sina trogna män mot en övermäktig arme och tillika säker död. -Varför gör du såhär mot oss, varför sliter du så på oss? frågade de där inne. Vi vill inte bo stanna här, du hinner högst bli klar med det sen ska du dra. Men det var något jag ville göra från början början innan jag börjde, kunna bygga hus, mitt hus. Det jag egentligen redan gjort en gång, mitt tälthem. -It gives a nice feeling, sa coola snubben, jag höll med.
-Jag vill göra det här, jag vill.
-Just do your job...
Då kylan kom, gjorde jag vad jag är alldra bäst på, jag anpassade mig. Åt fyra varma middagar om dagen, och ibland lät en tekanna stå på elden medans jag jobbade. Och tog ett annat mer helt getbo i närheten i besittning och resten av nätterna var framför en brasa om nätterna. Länge innan, låg jag och kände värmen av flammorna, som värmde utsidan på sovsäcken, hettade i ansiktet, och jag höll liv i dem, blåste liv i igen, så länge jag kunde, tills jag somnade. Och så sov jag och drömde om de gamla flammor, höll liv i dem, blåste nytt liv i, de värmer innifrån.
Tidigare än jag önskat var en där, tredje advent, och projektet, den lilla stugan, var fortfarande med halvt tak. Med sig hade det vintergubben och mjället yrde från hans hjässa där han vandrade fram genom skogen. Och frågade med auktoritär och kraftfull röst:
-Vad gör du fortfarande här? Skulle inte du ha dragit vidare nu? Jag pulsade upp till mitt andra getbo den kvällen, i vad som förvandlats från soliga spanien till kalla fjällen.
Det var som om inte bara vintergubben försökte säga något, då allt föll samman på en gång. Skeden som hållt i 6 månader gick itu. Kängorna stod för nära glöden, brändes, och fick hål i tån. Jag hade haft chansen att göra klart enligt "schemat", om jag inte kommit in i vindrickar tempo, då man har flaskan i ena handen, en sten i den andra och lite slött vänder och vrider på den några gånger, inser att den inte passar, lägger den åt sidan och tar en ny, upprepar efter en klunk. Eller bara sitter på en sten eller stock, ser på gamarna som glider i skyn, låter tankarna och rösterna flyga med dem, eller betraktar den kära muren, ser på hur den tindrar så vackert i solskenet.
-Jag måste fly, jag vet, svara jag det som klagar inom mig, men gör jag det nu kommer allt bli förstört i väta, om jag bara kunde få på taket, men kanske det är lönlöst, kanske det bara fortsätter och fortsätter vräka ner. Vi tar det imorgon.
Jag somnar så, bestämt, men avslappnat, med stor stock på elden. Det har inte slutat på morgonen, men endast få flingor fortsätter falla. Så jag anpassar mig. På med plastpåsar utanpå sockarna med fler hål en tår, på med resten av sommarkläderna i så många lager jag har. Väcker liv i elden och kokar morgonpastan, och packar ihop och rensar upp i temp-getboet, för jag vet som så mycket att jag inte kommer tillbaka. Jag vänder mig om i den dörrlösa dörröppningen, betraktar och präntar in hur allt ser ut, tackar och bockar för trogen tjänst, innan jag pulsar ut i det vita landskapet.
-Just do your job...
Jag tummar på hur jag egentligen ville ha det, för att det skulle bli hållbart, bara jag får upp plattorna på taket, bara de täcker. Jag gör allt i en push, ignorerar magen som säger: -Lunch! Händerna som säger: -Eld! Tills sista platta är slängd på sin plats. Och först då, tar ett steg tillbaka, kryper in under det egna taket och ger fingrarana och magen vad de vill ha med råge på den halva skeden. -Men vi måste fortsätta fly! Jag vet, och packar den där säcken med all utrustning som varit oanvänd så i tre veckor, men det är bekant. Hugger tag i vandringspinnen och halvt och halvt springer den halva milen då jag orkar lyfta benen så högt i snön, ut från det vilda.
-Just do... om ändå Fänrik Nederberg sett mig nu, vad stolt han måste blivit.
Jag önskar det blivit klart, men önskar mer att återvända en dag, och göra klart. Framförallt önskar en av rösterna han kunde stå med de där händerna i sidorna igen, lägga till med lite stockholmsdialekt och deklarera: -Jo vars, har ett litet krypin i norra Spanien va, som man kan kila iväg till och stressa av när det blir för mycket i stan. Själv då, hur långt har du kommit i livet?
Holy Mountains
Jag har försökt hitta tillfällena, att skriva, att surfa in på ett bibliotek eller två, och kan inte riktigt förklara varför jag inte lyckats med det, trots att jag spanat efter dem. Men sedan Eco-stället har det bara blivit så, att jag hållt mig till de mindre byarna i bergiga områden, utan egna större bibblor, och de större har jag passerat snabbt. Och så är det siesta, även i la France på eftermiddagen, och överdriven i España. De har ju siesta hela dagarna, från ett eller två till fem. Och fem nu på vintern går solen ner, då vill jag vara utanför samhället och ha hittat en tältplats. Så man måste komma till bibblan mellan elva och ett. Fast det kanske inte har öppet just den dagen, för dagen därpå är det fest, eller något liknande.
Jag fortsatte gå, efter de där två extra dagarna på, det trots allt i eftertanken på sitt egna udda sätt, helt reco ecostället. Jag kunde träffa coola snubben och laga lite på tältet, på mitt hem.
Det är som att gå omkring i andra världskriget ibland, i norra la France mot Tyskland, i de öde småbyarna. Med gråblekta omålade fasader, lite naggade i kanten. Det är som om inte mycket förändrats sedan de där stora krigen, och helt otroligt är inte det. De gamla som såg kanske både det första och andra, har blivit gamla för graven. Och ynglingarna vill inte bo kvar, söker sig till staden. Så som i Sverige, så ock i la France.
Hösten skymdes av solskenet till en början, och jag jagade nedåt, straight for the sunny land. Den kom dock tillbaka snart, och täckte solen med sin stora gråa famn. Så jag anpassade mig. Klippte tumnageln, drog i smilbanden och slängde till med den nyklippta luggen, så där lite förföriskt. Och lockade till mig en givmild bilförare. Och i två stora skutt och några mindre, hoppade jag ner till Avignon långt i södra la France.
-Men, överger du inte något nu, Anders, skulle du inte gå hela vägen? Hörde jag mig själv och andra fråga. Och jag kunde inte längre, med händerna i sidorna och med uppblåst bröst deklarera: Ja, ich habe walked here from Schweden!
-Varför låsa sig, svarade jag rösterna. Det handlade inte om prestationen, milen, om något så tiden. Och även platsen, skulle kunna vara Borlänge, lika gärna som Pyreneerna.
Det är ett bra sätt att använda tummen, för att komma nära, få kontakt, få ett samtal, för att hitta lite engelska kunskaper. Och det är ett fint sätt att hitta spontan genorisitet, de som ger en ensam vandrare på vägen skydd från väta och vind, lite sätesvärme och AC, den som icke egen bil har. Och deras ögon sprutar av endorfiner, lyser av tack, då gåvans hjul smurrar runt och kommer tillbaka till avsändaren. För de har fått hjälpa. -Så är tjänsten egentligen min, för att låta dem hjälpa?
Och jag fortsatte hoppa och ge lite så där, mellan stad och by, men gick lika mcket näst var dag ändå i de bergiga områden jag höll mig vid. Och en dag när jag kommer över en ås och inte anade det, vilket med säkerhet gjorde det mer spektakulärt, spred vita toppar ut sig över hela horisonten, lilla Pyrrett hade redan vinter. Men vädergudar stråla med sitt bländande leende åt mitt håll och tog med sig lite spanien värme, lagom till jag var vid foten, och jag fick några fina dagar. -It shouldn't be this warm, sa the locals. It is the global warming man, disaster, is at hand. -Quick, change some more lightbowls!
Men jag gladdes åt hårtorken, som blåste bort hösten ur håret, och torkade upp marken där jag satte toffelbeklädda fötter. Endast två dagar tidigare var det vit mark där. -Det kallas en fön-vind, sa mig en meterolog senare, den varma blåsten på läsidan. Och hopp, så var jag över de största topparna och tillslut i det soliga landet i söder. Och väl nere på en stor torr platå bakom det stora Pyrrett var det som sommar igen. -Äntligen, ropade sjöng rösterna i mig, vi har flytt hösten! Vi lurade höstmannen! Skulle vi flytt helt, skulle vi ner till kusten, jag visste och gjorde inte. Jag fortsatte, hålla mig till det inre, det är där jag ville vara, vill vara. Bland de heliga bergen, det heliga inre.
