We are the same...
"... you and me!" Säger Andre som bor/bodde pa en madrass i en trappuppgang, i Rendsburg. Han berättade hur han i sina 31 ar fyllda, suttit i fängelse halva livet, heronist som stulit för "levebrödet". Som brutit med livet i stora Hamburg, och vännerna. Eller lika mycket tvärtom, gamla vänner som inte erkänner hans existens längre, för att han flydde kanske, men de är kvar i träsket... Är vi det? Som han?
Eller som männen under bron,precis efter Minden, precis innan Porta Westfalica. Jag förstar honom inte först.. "Ich habe keine wohnung." Kanske som de, med mobilt hem pa ryggen.
Skulle det kunna vara jag som bodde i den där grottan i branten till der Denkmal. Rakt till vänster i bilden nedanför, i förra inlägget. De var säkra där, undangömda, till en plats endast de lite mer ovanliga aporna ens skulle tänka pa att ga (för serpentin vägen var fö langt borta). Kläder, handdukar och filtar hängde utanför den naturliga eller konstgjorda öppningen, som om de strax skulle komma tillbaka. Jag var tvungen att ropa, men det var tyst. Och kläderna var solblekta och filtarna väderbitna, de hade hängt där ett tag. Jag undrar vad som hände med dem, fortsatte de fly? OBS! Det var barnkläder.
Ibland känner jag mig som de, de hemlösa, pa drift. När jag bara fokuserar pa mat, nästa rastställe, nästa sovplats. Och jag nickade och höll med Andre. Men sa samtidigt inom mig, att nagot skiljde. Och jag tror det främsta är att jag valt det frivilligt, att leva enkelt, billigt, i tält. Och tillskillnad önskar de ett annat liv än det de har. Det är ocksa en nöd, och slukar ens uppmärksamhet.
Jag tror inte han skulle ha förstatt, om jag hade försökt förklara, sa jag försökte inte. Utan jag lät honom istället visa upp sin nya fina klocka han fatt för endast 10€. Den hade kostat 40. So yes my friend, we are the same. But not. You however, is Andre auf Rendsburg, and nobody else.
...
Andra tillfällen jag känner mig som de där, är i stora städer. I Pforzheim har jag kapat en internet-cafe-dator. Det är inte lika tillgängligt, har jag fatt erfara. Bibblor har visserligen oftast en gammal dator de stalt upp, kopplat dit nätverkskabeln, och tar 3€/h betalt. Jag drar mig för det da, om jag inte vet vad jag ska skriva eller titta efter. Och även när jag tittar och ska skriva, sa känner jag djävulen i mig som säger att jag slukar för mycket pengar, med taxametern ständigt framför ögonen. Det ger ingen ro, och jag gillar det inte egentligen.
Men Pforzheim var nog lite större än jag trodde, vet inte, fortfarande, men tog en evighet att komma in till kärnan. Jag lämnar den snart dock, in fran ett hall, ut genom det andra. Till berg med skogar. För jag har kommit fram till nya. Schwarz Wald ligger vid fötterna, tofflorna, och vandringkäppen jag traskar fram med som vänner. Lite väl udda syn för stadsborna kanske, och därför ett äldre par ignorer mig, som om jag inte fanns, da jag fragar efter en väg. De sag sa gulliga ut och var än annarsstans skulle jag fa slita mig fran dem när jag väl öppnat munnen. Men de har väl stött pa mina likar, här i stora staden, de som jag bara nästan är som. No, I am too big for this city.
Eller som männen under bron,precis efter Minden, precis innan Porta Westfalica. Jag förstar honom inte först.. "Ich habe keine wohnung." Kanske som de, med mobilt hem pa ryggen.
Skulle det kunna vara jag som bodde i den där grottan i branten till der Denkmal. Rakt till vänster i bilden nedanför, i förra inlägget. De var säkra där, undangömda, till en plats endast de lite mer ovanliga aporna ens skulle tänka pa att ga (för serpentin vägen var fö langt borta). Kläder, handdukar och filtar hängde utanför den naturliga eller konstgjorda öppningen, som om de strax skulle komma tillbaka. Jag var tvungen att ropa, men det var tyst. Och kläderna var solblekta och filtarna väderbitna, de hade hängt där ett tag. Jag undrar vad som hände med dem, fortsatte de fly? OBS! Det var barnkläder.
Ibland känner jag mig som de, de hemlösa, pa drift. När jag bara fokuserar pa mat, nästa rastställe, nästa sovplats. Och jag nickade och höll med Andre. Men sa samtidigt inom mig, att nagot skiljde. Och jag tror det främsta är att jag valt det frivilligt, att leva enkelt, billigt, i tält. Och tillskillnad önskar de ett annat liv än det de har. Det är ocksa en nöd, och slukar ens uppmärksamhet.
Jag tror inte han skulle ha förstatt, om jag hade försökt förklara, sa jag försökte inte. Utan jag lät honom istället visa upp sin nya fina klocka han fatt för endast 10€. Den hade kostat 40. So yes my friend, we are the same. But not. You however, is Andre auf Rendsburg, and nobody else.
...
Andra tillfällen jag känner mig som de där, är i stora städer. I Pforzheim har jag kapat en internet-cafe-dator. Det är inte lika tillgängligt, har jag fatt erfara. Bibblor har visserligen oftast en gammal dator de stalt upp, kopplat dit nätverkskabeln, och tar 3€/h betalt. Jag drar mig för det da, om jag inte vet vad jag ska skriva eller titta efter. Och även när jag tittar och ska skriva, sa känner jag djävulen i mig som säger att jag slukar för mycket pengar, med taxametern ständigt framför ögonen. Det ger ingen ro, och jag gillar det inte egentligen.
Men Pforzheim var nog lite större än jag trodde, vet inte, fortfarande, men tog en evighet att komma in till kärnan. Jag lämnar den snart dock, in fran ett hall, ut genom det andra. Till berg med skogar. För jag har kommit fram till nya. Schwarz Wald ligger vid fötterna, tofflorna, och vandringkäppen jag traskar fram med som vänner. Lite väl udda syn för stadsborna kanske, och därför ett äldre par ignorer mig, som om jag inte fanns, da jag fragar efter en väg. De sag sa gulliga ut och var än annarsstans skulle jag fa slita mig fran dem när jag väl öppnat munnen. Men de har väl stött pa mina likar, här i stora staden, de som jag bara nästan är som. No, I am too big for this city.
Tankestunder bland molnen
27/8 Ströhen
Imorse sag kullar vid horisonten. De första sedan asarna i norra lapplandet. Och jag längtar till fler. Till det där Thuringia, landet nagiala, där allt är underbart och körsbärsträden blommar aretom.
Jag jagar dit och blir ständigt besviken da jag inser hur langt det är kvar, bara till nästa ort. Det blir sa mycket större krav, när man har ett mal med resandet. Det är synd.
...
Jag var tvungen att bli pamind om det, att jag gatt i plattland i en manad. Men när jag ság de första blá kullarna i hosrisonten, kände jag hur mycket jag saknade dem, önskade dem. Och det kändes sagolikt där, vid Porta Westfalica. Bara namnet. En gigantisk port i en bergrygg, och bakom ett berglandskap som höjer och sänker sig. Och pa ena sidan ett stort momument. En gigantisk järnjätte under sitt stentempel, som sträcker ut sin hand mot Sydost, längs floddalen, mot Thuringia. Där i andra änden av floden ligger det. Och kisar man tillräckligt länge och hart med ögonen, kan man föreställa sig Domedagsberget som reser sig i mitten, som egentligen heter Große Inselberg. Dit, där floden tar slut, ska Rennsteig ta mig upp till.
Jag gillar namnet, Denkmal. Tankestund(?). Det liksom säger: -Stanna upp, sitt ett tag, tänk en stund. Och jag kommer sent dit upp, da mörkret har lagt sig. Och nedan för lyser byarna och husen. Under den stjärnklara himmeln, med halvmanen som glider igenom nagra tunna moln. Och psalmer hörs sjungandes fran en flickgrupp pa besök, som jag. Sagolikt var ordet och jag tänker da, att det är ett sadant ögonblick jag skulle vilja komma ihag, och fanga med en kamera som jag blivit tipsad om. Men hur fangar man allt det där, far man känslan da?
Jag sov den natten, där pa toppen av bergryggen, med järnjätten i sitt tempel skymtandes mellan träden. Till vänster om toppen av stentemplet pa bilden. Och efter det har jag hallt mig till bergsidorna, kullana, skogarna, mest hela manaden. Och som pa beställning, när klockan slog September, började hösten grata över den förlorade sommaren. Och jag behövde även att nagon annan som anmärkte pa det, att det knappt regnat hela augusti. Och med regnet kom kylan.
Men sa en dag stog jag pa den mytomsbundna Rennsteig, kamryggsvägen över Thüringen Wald. En välpreparerad grusväg, där motionerande mountainbikeakare far fram och tillbaka pa, och en och annan bil. Nagonstans maste konceptet "stig" ha ändrats, och det mer blivit: Ein Effektives Weg Mann Sehr Schnell* Fram Fahren Kann! Och jag fragar mig om de inte gatt miste om nagot där, tyskarna, av naturupplevelsen. Men den gamla stigen tittar fram sa smaningom, till en början 3m fran vägen, men sedan helt själv. Genom skogsbeklädda landskap, där man gjort sitt alldra bästa för att uppehalla det ordnade kaoset bland träden, och molnen.
Det är dock kallt, där uppe bland molnen. Även om det bara sträckt sig upp till under kilometern upp. Och det är fuktigt bland molnen, vem kunde ana. Och när tempen inte stigit över tio till lunch, gar jag ner fran molnen till dalen, där solen kommer som pa beställning, till sa vida grad att jag nästan önskar jag var bland molnen igen.
Jag tror inte jag ens behöver googla fram det, att ljud färdas sämre i dimma. För det känns, som ett lock som läggs pa, täpper till. Men även mitt sinne blir, som dimman omkring efter ett tag tycks det som. Gratt och grumligt, efter en heldag, da dimman legat tjock. Ändock, längtar jag tillbaka till de där mornarna i skyddshytterna pa berget. Da dimman sänkt sig, da bara ett dovt sus hörs i granarna omkring.
-Är det verkligen en manad sedan jag skrev nagot vettigt här? Tänker jag, da jag ser datumsiffrorna pa skärmen...
* schnell = snabbt
Imorse sag kullar vid horisonten. De första sedan asarna i norra lapplandet. Och jag längtar till fler. Till det där Thuringia, landet nagiala, där allt är underbart och körsbärsträden blommar aretom.
Jag jagar dit och blir ständigt besviken da jag inser hur langt det är kvar, bara till nästa ort. Det blir sa mycket större krav, när man har ett mal med resandet. Det är synd.
...
Jag var tvungen att bli pamind om det, att jag gatt i plattland i en manad. Men när jag ság de första blá kullarna i hosrisonten, kände jag hur mycket jag saknade dem, önskade dem. Och det kändes sagolikt där, vid Porta Westfalica. Bara namnet. En gigantisk port i en bergrygg, och bakom ett berglandskap som höjer och sänker sig. Och pa ena sidan ett stort momument. En gigantisk järnjätte under sitt stentempel, som sträcker ut sin hand mot Sydost, längs floddalen, mot Thuringia. Där i andra änden av floden ligger det. Och kisar man tillräckligt länge och hart med ögonen, kan man föreställa sig Domedagsberget som reser sig i mitten, som egentligen heter Große Inselberg. Dit, där floden tar slut, ska Rennsteig ta mig upp till.Jag gillar namnet, Denkmal. Tankestund(?). Det liksom säger: -Stanna upp, sitt ett tag, tänk en stund. Och jag kommer sent dit upp, da mörkret har lagt sig. Och nedan för lyser byarna och husen. Under den stjärnklara himmeln, med halvmanen som glider igenom nagra tunna moln. Och psalmer hörs sjungandes fran en flickgrupp pa besök, som jag. Sagolikt var ordet och jag tänker da, att det är ett sadant ögonblick jag skulle vilja komma ihag, och fanga med en kamera som jag blivit tipsad om. Men hur fangar man allt det där, far man känslan da?
Jag sov den natten, där pa toppen av bergryggen, med järnjätten i sitt tempel skymtandes mellan träden. Till vänster om toppen av stentemplet pa bilden. Och efter det har jag hallt mig till bergsidorna, kullana, skogarna, mest hela manaden. Och som pa beställning, när klockan slog September, började hösten grata över den förlorade sommaren. Och jag behövde även att nagon annan som anmärkte pa det, att det knappt regnat hela augusti. Och med regnet kom kylan.
Men sa en dag stog jag pa den mytomsbundna Rennsteig, kamryggsvägen över Thüringen Wald. En välpreparerad grusväg, där motionerande mountainbikeakare far fram och tillbaka pa, och en och annan bil. Nagonstans maste konceptet "stig" ha ändrats, och det mer blivit: Ein Effektives Weg Mann Sehr Schnell* Fram Fahren Kann! Och jag fragar mig om de inte gatt miste om nagot där, tyskarna, av naturupplevelsen. Men den gamla stigen tittar fram sa smaningom, till en början 3m fran vägen, men sedan helt själv. Genom skogsbeklädda landskap, där man gjort sitt alldra bästa för att uppehalla det ordnade kaoset bland träden, och molnen.
Det är dock kallt, där uppe bland molnen. Även om det bara sträckt sig upp till under kilometern upp. Och det är fuktigt bland molnen, vem kunde ana. Och när tempen inte stigit över tio till lunch, gar jag ner fran molnen till dalen, där solen kommer som pa beställning, till sa vida grad att jag nästan önskar jag var bland molnen igen.
Jag tror inte jag ens behöver googla fram det, att ljud färdas sämre i dimma. För det känns, som ett lock som läggs pa, täpper till. Men även mitt sinne blir, som dimman omkring efter ett tag tycks det som. Gratt och grumligt, efter en heldag, da dimman legat tjock. Ändock, längtar jag tillbaka till de där mornarna i skyddshytterna pa berget. Da dimman sänkt sig, da bara ett dovt sus hörs i granarna omkring.
-Är det verkligen en manad sedan jag skrev nagot vettigt här? Tänker jag, da jag ser datumsiffrorna pa skärmen...
* schnell = snabbt
Bei Hunte
23/8
Vid sidan av en strömmande flod, i utakanten av en skog. Bortom bilar och stadsskrammel. Under stjärnklar himmel. Det är sá här jag vill ha det. Jag älskar dessa stunder. När jag áterigen är torr, ren och len, med magen full, med thé som värmer innifrán. Dá lever jag och jag vill inte gá och lägga mig, bara sitta kvar och njuta, lyssna till natten.
...
Sá har jag haft det, allt för sällan. Inte kunnat finna det mellan ákrar och kohagar. Men det finns skogar, riktiga skogar. Och det finns berg, som jag till en början ság som en mörkblá hägring vid horisonten, som jag nu är i. Och som jag fortsätter emot, nästa blá hägringar som höjer sig över de närmsta kullarna, och sedan nästa...
...
8/9 Kort, om tid
Jag önskar jag hade mer tid att skriva. Men jag tycka alltid missa den, den gar mig förbi, eller sa är det jag som gar förbi den. Men mest är jag ju ocksa upptagen med att vara som där ovan, i naturen. Men nangang, ska jag väl lyckas fa tag i svansen pa den, och halla den kvar ett tag.
Vid sidan av en strömmande flod, i utakanten av en skog. Bortom bilar och stadsskrammel. Under stjärnklar himmel. Det är sá här jag vill ha det. Jag älskar dessa stunder. När jag áterigen är torr, ren och len, med magen full, med thé som värmer innifrán. Dá lever jag och jag vill inte gá och lägga mig, bara sitta kvar och njuta, lyssna till natten.
...
Sá har jag haft det, allt för sällan. Inte kunnat finna det mellan ákrar och kohagar. Men det finns skogar, riktiga skogar. Och det finns berg, som jag till en början ság som en mörkblá hägring vid horisonten, som jag nu är i. Och som jag fortsätter emot, nästa blá hägringar som höjer sig över de närmsta kullarna, och sedan nästa...
...
8/9 Kort, om tid
Jag önskar jag hade mer tid att skriva. Men jag tycka alltid missa den, den gar mig förbi, eller sa är det jag som gar förbi den. Men mest är jag ju ocksa upptagen med att vara som där ovan, i naturen. Men nangang, ska jag väl lyckas fa tag i svansen pa den, och halla den kvar ett tag.
