Tankestunder bland molnen
Imorse sag kullar vid horisonten. De första sedan asarna i norra lapplandet. Och jag längtar till fler. Till det där Thuringia, landet nagiala, där allt är underbart och körsbärsträden blommar aretom.
Jag jagar dit och blir ständigt besviken da jag inser hur langt det är kvar, bara till nästa ort. Det blir sa mycket större krav, när man har ett mal med resandet. Det är synd.
...
Jag var tvungen att bli pamind om det, att jag gatt i plattland i en manad. Men när jag ság de första blá kullarna i hosrisonten, kände jag hur mycket jag saknade dem, önskade dem. Och det kändes sagolikt där, vid Porta Westfalica. Bara namnet. En gigantisk port i en bergrygg, och bakom ett berglandskap som höjer och sänker sig. Och pa ena sidan ett stort momument. En gigantisk järnjätte under sitt stentempel, som sträcker ut sin hand mot Sydost, längs floddalen, mot Thuringia. Där i andra änden av floden ligger det. Och kisar man tillräckligt länge och hart med ögonen, kan man föreställa sig Domedagsberget som reser sig i mitten, som egentligen heter Große Inselberg. Dit, där floden tar slut, ska Rennsteig ta mig upp till.Jag gillar namnet, Denkmal. Tankestund(?). Det liksom säger: -Stanna upp, sitt ett tag, tänk en stund. Och jag kommer sent dit upp, da mörkret har lagt sig. Och nedan för lyser byarna och husen. Under den stjärnklara himmeln, med halvmanen som glider igenom nagra tunna moln. Och psalmer hörs sjungandes fran en flickgrupp pa besök, som jag. Sagolikt var ordet och jag tänker da, att det är ett sadant ögonblick jag skulle vilja komma ihag, och fanga med en kamera som jag blivit tipsad om. Men hur fangar man allt det där, far man känslan da?
Jag sov den natten, där pa toppen av bergryggen, med järnjätten i sitt tempel skymtandes mellan träden. Till vänster om toppen av stentemplet pa bilden. Och efter det har jag hallt mig till bergsidorna, kullana, skogarna, mest hela manaden. Och som pa beställning, när klockan slog September, började hösten grata över den förlorade sommaren. Och jag behövde även att nagon annan som anmärkte pa det, att det knappt regnat hela augusti. Och med regnet kom kylan.
Men sa en dag stog jag pa den mytomsbundna Rennsteig, kamryggsvägen över Thüringen Wald. En välpreparerad grusväg, där motionerande mountainbikeakare far fram och tillbaka pa, och en och annan bil. Nagonstans maste konceptet "stig" ha ändrats, och det mer blivit: Ein Effektives Weg Mann Sehr Schnell* Fram Fahren Kann! Och jag fragar mig om de inte gatt miste om nagot där, tyskarna, av naturupplevelsen. Men den gamla stigen tittar fram sa smaningom, till en början 3m fran vägen, men sedan helt själv. Genom skogsbeklädda landskap, där man gjort sitt alldra bästa för att uppehalla det ordnade kaoset bland träden, och molnen.
Det är dock kallt, där uppe bland molnen. Även om det bara sträckt sig upp till under kilometern upp. Och det är fuktigt bland molnen, vem kunde ana. Och när tempen inte stigit över tio till lunch, gar jag ner fran molnen till dalen, där solen kommer som pa beställning, till sa vida grad att jag nästan önskar jag var bland molnen igen.
Jag tror inte jag ens behöver googla fram det, att ljud färdas sämre i dimma. För det känns, som ett lock som läggs pa, täpper till. Men även mitt sinne blir, som dimman omkring efter ett tag tycks det som. Gratt och grumligt, efter en heldag, da dimman legat tjock. Ändock, längtar jag tillbaka till de där mornarna i skyddshytterna pa berget. Da dimman sänkt sig, da bara ett dovt sus hörs i granarna omkring.
-Är det verkligen en manad sedan jag skrev nagot vettigt här? Tänker jag, da jag ser datumsiffrorna pa skärmen...
* schnell = snabbt
Så Anders, vart håller du hus nu då egentligen???
Hoppas verkligen att du inte är på väg mot Mordor för slänga iväg en ring bara ;)
Sköt om dig!
Säger bara, helt fantastiskt!
Snacka om att göra en resa för livet. Som man kommer att komma ihåg och minnas, och alltid kunna blicka tillbaka och prata om.
Ha det bäst!
Kramar!
Skummis: I am hunting the Birges. Nya vid fötterna. Jag drar mig till dem, gillar dem, för de tillater mig vara lite mer jag. Schwarz Wald vid fötterna.
Och till Daniel fran förra: sa blev det inte Mosel som synes och höres. Men jag hade det i tankarna. Det paminner mycket dock, fast det är mer skogar, och mindre vinfält, även om de finns ocksa ibalnd. Som da jag var Anders am Main, eller Anders am Sinn, och nu Anders am Enz. Det känns ihuvudtaget väldigt mycket Deutchland, floddaler, med borgar och byar med konstiga kyrkor utklickad med jämna mellanrum. Mosel är lite mer pitoresk dock, det gör den lite unik nog, fast den är sa stor....
Hej Anders! Har blivit vilsen mellan knappar och bloggar. Hittar inte det jag skrev till dig i går, så på det igen.
Du är uppmärksam och funderar mycket på det du ser och dem du träffar.Det finns så många sätt att minnas. Jag har ett visuellt minne och andra kommer ihåg när de känner vissa dofter(positivt)eller lukter(negativt). Alla bilder behöver inte vara vackra och är kameran liten behöver man inte såra någon. När jag tänker tillbaka är det ändå mötet mellan människor som "sitter bäst". En del är fast i sin frihet och har inte några val längre. Eller?
Jag har tillsammans med en som du känner väl haft vald frihet i två veckor tillsammans med cyklar. Lagom utmaning men ändå en kick. Mycker här i livet är relativt eller som han uttryckte det:"Frihet - det är när barnen har flyttat hemifrån och hunden är död".
Fortsätt att samla intryck och avtryck!
Ha det!
Farbrorn
Ja. Fast i sin frihet. Fast i sig själv. Det kan man ocksá va. Även mitt minne är definitivt visuellt, det vanligaste. Det är bilderna av personerna och landskapet, som sitter kvar och tas fram, för att minnas.
