All work no play
0730, vaknar, gár upp, äter frukost
0830, börjar jobba första skiftet
1030, kaffepaus nummer ett
1100, skift nummer tva
1250, äter lunch
1400, skift nummer tre hälsar mig välkommen
1600, kafferast nummer tvá
1630, skift nummer fyra tar sin början
1820, kvällsmat
1915, dagen borde vara slut, men inte om man diskar
2045, dá är dagen slut här, och varken eller, görs inte mycket annat
Osv. Sá har de flesta dagarna sett ut de senaste tvá veckorna. Uppstyrt, kontrollerat, in i minsta detalj, bostavligt, in till varje minut innan raster, som deklareras med en klocka som ljuder över landskapet. Det känns lite sekt-liknande.
Vad jag saknar och vad jag tycker är viktigt, är frigörandet av tid. Att släppa tiden fri och láta den ha sin gáng, láta den forma en själv och sin omgivning. Det är en av de viktigaste ingredienserna till kreativitet, överskott av tid. Och den gár vi miste om, men kanske inte de, för det känns som man mest jobbar för dem. Rensar grönsaksland, klipper häckar, bär betong, städar de fina hotellrummen, diskar. Sá att de inte behöver och kan lägga energin nágon annans stans, jobba pá nya projekt. Och de ber de som kommer hit och volonterar, att se det som sitt eget ställe. Men det blir motsägelsefullt, dá de samtidigt kontrollerar varje steg man tar och det finns ingen frihet att göra saker pá eget vis. Det är förutbestämt och blir delegerat av en auktoritet som stár bakom ryggen. -Now we do this. -And pick up that. -And we walk. -But we do not talk while we are working. All work, no play.
Den andra, en annan, viktig ingrediensen för kreativiteten, innovativiteten, produktiviteten, är energi. Ett överskott av energi, som kan läggas pá inte bara allt det där man máste göra, utan tänkandet i nya banor, se problem frán nya vinklar, se saker som de är. Det fás rejält med energi frán maten som hinkas i en efter frukost-, lunch- och middagsklockan. Gott är det, här i härliga frankrike. Men halvvägs i vistelsen, när jag framför mig har pommes, fiskpinnar och nágon remolad liknande sás pá tallriken, inser jag att det oftast inte är maten i sig som gör den god, utan hungern i magen. Nej, det är hollänsk kuisine, som jag tror mest är känt för majonäsdränkta french-fries. I've seen them do it man, they fucking drown those shit in it. Det är väl dock ett enkelt knep att skapa lite lycka, arbeta sig hungrig pá dagen, jag vet efter fyra mánader. Och nog har jag fátt i mig lite extra energi, för nyper jag pá magen fár jag tag i massa skin. Förhállandevis, och allt handlar ju egentligen om kontraster, i denna värld.
...
Sá om tvá dagar är det tänkt att jag ska lämna fánglägret, och det känns ocksá som en stor kontrast. Inte för arbete, men gemenskap, frihet. Jag känner mig splittrad. En del av mig vill ut pá vägen och uppleva, andra delar stretar emot och drar mot andra alternativ. För det finns en hel sjö av dem. Och det kommer bara fler ju mer ärlig man är mot sig själv, och mot andra. Är det dá andra människor ger, när man ser det genuina i en annan?
För det är frán andra omkring en som alternativen kommer. Andra resande, pá sina egna speciella vis, genom livet. A holy man fom Bulgary, a documenting australian, a cool american. Men den coolaste mannen, som jag inte träffat än, utan idag bara sett hans hus, bor ett stenkast utanför ECOlooneys murar. Där han bosatt sig i en gammal ruin, renoverar och bygger in smá egenheter, gamla saker, hittade saker, naturliga saker, egna saker. Tar gammalt och gör nytt, nágot eget, det láter som nágon jag försöker vara. Jag önskar träffa honom och funderar pá att stanna ett par dagar extra i fánglägret bara för möjligheten, det är det värt. Vädret ska bli bättre dá i vilket fall, säger de. Det mulna ska blásas bort, av förändringens vindar.
Eco-looneys
Men det är mer till det än sá, här. Jag vill göra det till mer, än endast lite fysisk trygghet med varm dusch, första pá en mánad eller tvá. Det är fyllt med lagom normala, lagom egna personer. Lagom flumma, lagom skumma. Och jag är väl en nyanländ. Nán nisse som gátt enda frán sverige. But it's good, och nissar välkomnas.
Vägen hit svängde, rakt väster ut, och väderet svängde ocksá, lite hit och dit. Ena dagen spanienhetta som pressa undan den kalla norden luften, era isbitar. Nästa dag, natten till, áskväder och regn, all day baby. Det blev en intressant natt, da den spenderades nagra hundra meter frán kammryggen där nog de flesta blixtar slog ner, över de tusen metrarna upp. Tältet lystes upp gáng pá gáng och det var nog bland de enda eller den, som jag kände mig osäker, lite rädd. Nej, en annan gáng, nágonstans i norra tyskland tro jag det var, en ilsken hund. Första gángen jag känt rädlsa för en hund, men den nagot odefinierbart sa mig ocksá direkt, att den inte bettde sig som alla andra hundar jag stött pá. Den förföljde, ville attackera och skulle nog, inte husse tittat fram. Jag var precis pá väg att höja mitt paraply i försvar. Jag borde i alla fall, för att sluta med vad jag började med, lyssnat pá the wind of change, som ven och viskade i mitt öra, att det skulle ändras.
Det är mycket jobb här, mindre fri tid, verkar det som, enda dagen jag än varit här. Mycket styrt och kontrollerat, i kollektivet, av de styrande höga tupparna. Men de har ett bibliotek med böcker pá sprák jag förstár rätt flytande átminstone. I love it, I miss it.
The black forrest
Om man inte kom frán naturliga sverige skulle man vid en första anblick tro att det var naturligt. Antign bara gran-, eller bokträd. Böcker sa lángt ögat kan skáda. Och mellan de inte fint upprada stammarna, men snarare de som ordnats i kaos, sállats fram. Det som annars kommer naturligt. Och mellan stammarna ett lager med antigen barr eller torra löv. Det ser ofta rätt sá fint ut, luftigt, och tillgängligt för mig. Under det tunna lagret finns det bara torr jord, som sand, och sten. Som en nyplöjd áker och det är nog mest sá den behandlas, och már.
Och bergsidorna är effektivt uppdelade i rutnät av effektiva grusvägar där skogsmaskineriet kan ta sig fram. Även det tackar jag för dock, för det gör det lite mer tillgängligt. Om man tappar stigen, markeringen, eller vill hitta sin egna. Men det är en välkommen förändring, att till och med hitta kringlande stigar och vägar över bergen. Och det känns mycket som hemma, med mossa och blábär och en och annan skogssjö med äckliga djur i. Precis som hemma.
Men sjön är visserligen en damm, och den naturliga stigen trampad av människoapor. Djur finns det dock, jag hör de varje natt, tätt inpa, runt omkring. Men även det vilda är präglat av närvaron av civilization. Det känns tydligt en morgon, dá en márd skuttar förbi, tre meter frán det öppna tältet, där jag ligger och dinnerar min frukost. Det känns inte som det skulle hända i naturliga SWE, inte sá nära. Han stannar átminstone upp i morgonjakten och tittar pá mig en stund när jag hälsar. Lite hyffs är det i tigern i alla fall.
...
Jag hör, att kylan kommit till Sve-dala. Och även här är mornana lite bistra, speciellt uppe pá höjderna. Men skonad frán regn är jag, och när väl morgondimman släppt och dagen börjat, kavlar jag upp báde byxor och ärmar. Jag har dock lite svárt att se min väg, efter den stora mörka skogen, kanske är det den som skymmer min sikt. Helst skulle jag vilja hoppa ner till öknen i ett snabbt skutt. Men även där är mornarna kalla, sägs det.
