The black forrest
Höga träd sm sträcker sig mot skyarna. Djupa dalar, branta väggar, som tillsammans effektivt skuggar solen. Kanske är det därifrán den fátt namnet, Schwarzen Wald. The Black Forrest! Det är lite större och lite mer här, än den andra Thüringen Wald. Men det känns även lite mer naturligt och mossa och blábärs buskar växer tätt, pá mánga ställen. För annars är allt torrt.
Om man inte kom frán naturliga sverige skulle man vid en första anblick tro att det var naturligt. Antign bara gran-, eller bokträd. Böcker sa lángt ögat kan skáda. Och mellan de inte fint upprada stammarna, men snarare de som ordnats i kaos, sállats fram. Det som annars kommer naturligt. Och mellan stammarna ett lager med antigen barr eller torra löv. Det ser ofta rätt sá fint ut, luftigt, och tillgängligt för mig. Under det tunna lagret finns det bara torr jord, som sand, och sten. Som en nyplöjd áker och det är nog mest sá den behandlas, och már.
Och bergsidorna är effektivt uppdelade i rutnät av effektiva grusvägar där skogsmaskineriet kan ta sig fram. Även det tackar jag för dock, för det gör det lite mer tillgängligt. Om man tappar stigen, markeringen, eller vill hitta sin egna. Men det är en välkommen förändring, att till och med hitta kringlande stigar och vägar över bergen. Och det känns mycket som hemma, med mossa och blábär och en och annan skogssjö med äckliga djur i. Precis som hemma.
Men sjön är visserligen en damm, och den naturliga stigen trampad av människoapor. Djur finns det dock, jag hör de varje natt, tätt inpa, runt omkring. Men även det vilda är präglat av närvaron av civilization. Det känns tydligt en morgon, dá en márd skuttar förbi, tre meter frán det öppna tältet, där jag ligger och dinnerar min frukost. Det känns inte som det skulle hända i naturliga SWE, inte sá nära. Han stannar átminstone upp i morgonjakten och tittar pá mig en stund när jag hälsar. Lite hyffs är det i tigern i alla fall.
...
Jag hör, att kylan kommit till Sve-dala. Och även här är mornana lite bistra, speciellt uppe pá höjderna. Men skonad frán regn är jag, och när väl morgondimman släppt och dagen börjat, kavlar jag upp báde byxor och ärmar. Jag har dock lite svárt att se min väg, efter den stora mörka skogen, kanske är det den som skymmer min sikt. Helst skulle jag vilja hoppa ner till öknen i ett snabbt skutt. Men även där är mornarna kalla, sägs det.
Om man inte kom frán naturliga sverige skulle man vid en första anblick tro att det var naturligt. Antign bara gran-, eller bokträd. Böcker sa lángt ögat kan skáda. Och mellan de inte fint upprada stammarna, men snarare de som ordnats i kaos, sállats fram. Det som annars kommer naturligt. Och mellan stammarna ett lager med antigen barr eller torra löv. Det ser ofta rätt sá fint ut, luftigt, och tillgängligt för mig. Under det tunna lagret finns det bara torr jord, som sand, och sten. Som en nyplöjd áker och det är nog mest sá den behandlas, och már.
Och bergsidorna är effektivt uppdelade i rutnät av effektiva grusvägar där skogsmaskineriet kan ta sig fram. Även det tackar jag för dock, för det gör det lite mer tillgängligt. Om man tappar stigen, markeringen, eller vill hitta sin egna. Men det är en välkommen förändring, att till och med hitta kringlande stigar och vägar över bergen. Och det känns mycket som hemma, med mossa och blábär och en och annan skogssjö med äckliga djur i. Precis som hemma.
Men sjön är visserligen en damm, och den naturliga stigen trampad av människoapor. Djur finns det dock, jag hör de varje natt, tätt inpa, runt omkring. Men även det vilda är präglat av närvaron av civilization. Det känns tydligt en morgon, dá en márd skuttar förbi, tre meter frán det öppna tältet, där jag ligger och dinnerar min frukost. Det känns inte som det skulle hända i naturliga SWE, inte sá nära. Han stannar átminstone upp i morgonjakten och tittar pá mig en stund när jag hälsar. Lite hyffs är det i tigern i alla fall.
...
Jag hör, att kylan kommit till Sve-dala. Och även här är mornana lite bistra, speciellt uppe pá höjderna. Men skonad frán regn är jag, och när väl morgondimman släppt och dagen börjat, kavlar jag upp báde byxor och ärmar. Jag har dock lite svárt att se min väg, efter den stora mörka skogen, kanske är det den som skymmer min sikt. Helst skulle jag vilja hoppa ner till öknen i ett snabbt skutt. Men även där är mornarna kalla, sägs det.
Kommentarer
Postat av: Sofi
Låter härligt! saknar att kunna gå ut i en riktig skog. bara vara... blir nog till att åka "hem" snart så man kan få "bara vara" en stund. Men man måste ju dock hem hit sen. Till mina små missar :)
ha det bäst nu! Hoppas att det tar lite längre tid innan kylan når dig!
Kram
Postat av: Anders
Kylan kommer, kylan gar... men det blir, aven har vilket inte ar sa langt soder ut som jag onskat, langre perioder den stannar at gangen.
Trackback
