.. en rundvandring ..

0730, vaknar, gár upp, äter frukost
0830, börjar jobba första skiftet
1030, kaffepaus nummer ett
1100, skift nummer tva
1250, äter lunch
1400, skift nummer tre hälsar mig välkommen
1600, kafferast nummer tvá
1630, skift nummer fyra tar sin början
1820, kvällsmat
1915, dagen borde vara slut, men inte om man diskar
2045, dá är dagen slut här, och varken eller, görs inte mycket annat

Osv. Sá har de flesta dagarna sett ut de senaste tvá veckorna. Uppstyrt, kontrollerat, in i minsta detalj, bostavligt, in till varje minut innan raster, som deklareras med en klocka som ljuder över landskapet. Det känns lite sekt-liknande.

Vad jag saknar och vad jag tycker är viktigt, är frigörandet av tid. Att släppa tiden fri och láta den ha sin gáng, láta den forma en själv och sin omgivning. Det är en av de viktigaste ingredienserna till kreativitet, överskott av tid. Och den gár vi miste om, men kanske inte de, för det känns som man mest jobbar för dem. Rensar grönsaksland, klipper häckar, bär betong, städar de fina hotellrummen, diskar. Sá att de inte behöver och kan lägga energin nágon annans stans, jobba pá nya projekt. Och de ber de som kommer hit och volonterar, att se det som sitt eget ställe. Men det blir motsägelsefullt, dá de samtidigt kontrollerar varje steg man tar och det finns ingen frihet att göra saker pá eget vis. Det är förutbestämt och blir delegerat av en auktoritet som stár bakom ryggen. -Now we do this. -And pick up that. -And we walk. -But we do not talk while we are working. All work, no play.

Den andra, en annan, viktig ingrediensen för kreativiteten, innovativiteten, produktiviteten, är energi. Ett överskott av energi, som kan läggas pá inte bara allt det där man máste göra, utan tänkandet i nya banor, se problem frán nya vinklar, se saker som de är. Det fás rejält med energi frán maten som hinkas i en efter frukost-, lunch- och middagsklockan. Gott är det, här i härliga frankrike. Men halvvägs i vistelsen, när jag framför mig har pommes, fiskpinnar och nágon remolad liknande sás pá tallriken, inser jag att det oftast inte är maten i sig som gör den god, utan hungern i magen. Nej, det är hollänsk kuisine, som jag tror mest är känt för majonäsdränkta french-fries. I've seen them do it man, they fucking drown those shit in it. Det är väl dock ett enkelt knep att skapa lite lycka, arbeta sig hungrig pá dagen, jag vet efter fyra mánader. Och nog har jag fátt i mig lite extra energi, för nyper jag pá magen fár jag tag i massa skin. Förhállandevis, och allt handlar ju egentligen om kontraster, i denna värld.

...

Sá om tvá dagar är det tänkt att jag ska lämna fánglägret, och det känns ocksá som en stor kontrast. Inte för arbete, men gemenskap, frihet. Jag känner mig splittrad. En del av mig vill ut pá vägen och uppleva, andra delar stretar emot och drar mot andra alternativ. För det finns en hel sjö av dem. Och det kommer bara fler ju mer ärlig man är mot sig själv, och mot andra. Är det dá andra människor ger, när man ser det genuina i en annan?

För det är frán andra omkring en som alternativen kommer. Andra resande, pá sina egna speciella vis, genom livet. A holy man fom Bulgary, a documenting australian, a cool american. Men den coolaste mannen, som jag inte träffat än, utan idag bara sett hans hus, bor ett stenkast utanför ECOlooneys murar. Där han bosatt sig i en gammal ruin, renoverar och bygger in smá egenheter, gamla saker, hittade saker, naturliga saker, egna saker. Tar gammalt och gör nytt, nágot eget, det láter som nágon jag försöker vara. Jag önskar träffa honom och funderar pá att stanna ett par dagar extra i fánglägret bara för möjligheten, det är det värt. Vädret ska bli bättre dá i vilket fall, säger de. Det mulna ska blásas bort, av förändringens vindar.