We are the same...
"... you and me!" Säger Andre som bor/bodde pa en madrass i en trappuppgang, i Rendsburg. Han berättade hur han i sina 31 ar fyllda, suttit i fängelse halva livet, heronist som stulit för "levebrödet". Som brutit med livet i stora Hamburg, och vännerna. Eller lika mycket tvärtom, gamla vänner som inte erkänner hans existens längre, för att han flydde kanske, men de är kvar i träsket... Är vi det? Som han?
Eller som männen under bron,precis efter Minden, precis innan Porta Westfalica. Jag förstar honom inte först.. "Ich habe keine wohnung." Kanske som de, med mobilt hem pa ryggen.
Skulle det kunna vara jag som bodde i den där grottan i branten till der Denkmal. Rakt till vänster i bilden nedanför, i förra inlägget. De var säkra där, undangömda, till en plats endast de lite mer ovanliga aporna ens skulle tänka pa att ga (för serpentin vägen var fö langt borta). Kläder, handdukar och filtar hängde utanför den naturliga eller konstgjorda öppningen, som om de strax skulle komma tillbaka. Jag var tvungen att ropa, men det var tyst. Och kläderna var solblekta och filtarna väderbitna, de hade hängt där ett tag. Jag undrar vad som hände med dem, fortsatte de fly? OBS! Det var barnkläder.
Ibland känner jag mig som de, de hemlösa, pa drift. När jag bara fokuserar pa mat, nästa rastställe, nästa sovplats. Och jag nickade och höll med Andre. Men sa samtidigt inom mig, att nagot skiljde. Och jag tror det främsta är att jag valt det frivilligt, att leva enkelt, billigt, i tält. Och tillskillnad önskar de ett annat liv än det de har. Det är ocksa en nöd, och slukar ens uppmärksamhet.
Jag tror inte han skulle ha förstatt, om jag hade försökt förklara, sa jag försökte inte. Utan jag lät honom istället visa upp sin nya fina klocka han fatt för endast 10€. Den hade kostat 40. So yes my friend, we are the same. But not. You however, is Andre auf Rendsburg, and nobody else.
...
Andra tillfällen jag känner mig som de där, är i stora städer. I Pforzheim har jag kapat en internet-cafe-dator. Det är inte lika tillgängligt, har jag fatt erfara. Bibblor har visserligen oftast en gammal dator de stalt upp, kopplat dit nätverkskabeln, och tar 3€/h betalt. Jag drar mig för det da, om jag inte vet vad jag ska skriva eller titta efter. Och även när jag tittar och ska skriva, sa känner jag djävulen i mig som säger att jag slukar för mycket pengar, med taxametern ständigt framför ögonen. Det ger ingen ro, och jag gillar det inte egentligen.
Men Pforzheim var nog lite större än jag trodde, vet inte, fortfarande, men tog en evighet att komma in till kärnan. Jag lämnar den snart dock, in fran ett hall, ut genom det andra. Till berg med skogar. För jag har kommit fram till nya. Schwarz Wald ligger vid fötterna, tofflorna, och vandringkäppen jag traskar fram med som vänner. Lite väl udda syn för stadsborna kanske, och därför ett äldre par ignorer mig, som om jag inte fanns, da jag fragar efter en väg. De sag sa gulliga ut och var än annarsstans skulle jag fa slita mig fran dem när jag väl öppnat munnen. Men de har väl stött pa mina likar, här i stora staden, de som jag bara nästan är som. No, I am too big for this city.
Eller som männen under bron,precis efter Minden, precis innan Porta Westfalica. Jag förstar honom inte först.. "Ich habe keine wohnung." Kanske som de, med mobilt hem pa ryggen.
Skulle det kunna vara jag som bodde i den där grottan i branten till der Denkmal. Rakt till vänster i bilden nedanför, i förra inlägget. De var säkra där, undangömda, till en plats endast de lite mer ovanliga aporna ens skulle tänka pa att ga (för serpentin vägen var fö langt borta). Kläder, handdukar och filtar hängde utanför den naturliga eller konstgjorda öppningen, som om de strax skulle komma tillbaka. Jag var tvungen att ropa, men det var tyst. Och kläderna var solblekta och filtarna väderbitna, de hade hängt där ett tag. Jag undrar vad som hände med dem, fortsatte de fly? OBS! Det var barnkläder.
Ibland känner jag mig som de, de hemlösa, pa drift. När jag bara fokuserar pa mat, nästa rastställe, nästa sovplats. Och jag nickade och höll med Andre. Men sa samtidigt inom mig, att nagot skiljde. Och jag tror det främsta är att jag valt det frivilligt, att leva enkelt, billigt, i tält. Och tillskillnad önskar de ett annat liv än det de har. Det är ocksa en nöd, och slukar ens uppmärksamhet.
Jag tror inte han skulle ha förstatt, om jag hade försökt förklara, sa jag försökte inte. Utan jag lät honom istället visa upp sin nya fina klocka han fatt för endast 10€. Den hade kostat 40. So yes my friend, we are the same. But not. You however, is Andre auf Rendsburg, and nobody else.
...
Andra tillfällen jag känner mig som de där, är i stora städer. I Pforzheim har jag kapat en internet-cafe-dator. Det är inte lika tillgängligt, har jag fatt erfara. Bibblor har visserligen oftast en gammal dator de stalt upp, kopplat dit nätverkskabeln, och tar 3€/h betalt. Jag drar mig för det da, om jag inte vet vad jag ska skriva eller titta efter. Och även när jag tittar och ska skriva, sa känner jag djävulen i mig som säger att jag slukar för mycket pengar, med taxametern ständigt framför ögonen. Det ger ingen ro, och jag gillar det inte egentligen.
Men Pforzheim var nog lite större än jag trodde, vet inte, fortfarande, men tog en evighet att komma in till kärnan. Jag lämnar den snart dock, in fran ett hall, ut genom det andra. Till berg med skogar. För jag har kommit fram till nya. Schwarz Wald ligger vid fötterna, tofflorna, och vandringkäppen jag traskar fram med som vänner. Lite väl udda syn för stadsborna kanske, och därför ett äldre par ignorer mig, som om jag inte fanns, da jag fragar efter en väg. De sag sa gulliga ut och var än annarsstans skulle jag fa slita mig fran dem när jag väl öppnat munnen. Men de har väl stött pa mina likar, här i stora staden, de som jag bara nästan är som. No, I am too big for this city.
Kommentarer
Postat av: Flummig Skummis
Hörru anders, se upp för skumma folk du, så du når till ditt mål utan att det händer någe liksom, ye hear mate?
Postat av: Anders
Jag valde att inte sova pa madressen brevid Andre auf Rendsburg iaf, da han erbjod. Men angrade det halvt och tudelat.
Men malet, att na det ar inte huvudsaken. Inte ens delmalen, som skogarna varit. Elller nagot sant... ingen klar tanke.
Trackback
