.. en rundvandring ..

3/7 Krisitianstad, McDonalds
  Det är sant, verkar sant, så som kinesen säger i boken. Jag sitter här bakom en tonad fönsterruta, och blickar ut över passerande. Man behöver egentligen inte åka långt, för att uppleva, ta del av något nytt, turista, äventyra, semestra. Det är en djungel utanför, av männsikor och individer. Otalet arter. Många som är lika, nästan helt samma men aldrig helt. De håller ihop, för sig själva inom sin grupp, sina likar. Andra spanar, kanske efter nya likar, kända eller okända, eller bara vara någon i mängden, inom elelr utanför gruppen.
  Det verkar finnas två olika typgrupper/individer. De som önskar de var vän med alla, uppskattade av alla, söker uppskattningen, uppmärksamheten. Och de som är nöjda med sina likar, sitter fortfarande i samma smet av grupper och individer med håller sig till sina egna, eller enda. De känns som de som hittat mest i sig själva, de mest genuina. Som flickan i nitbältet. Eller fotbolls-killarna som sitter på stången utanför. Det är vänskap de har, i grupperna, det de har i blickarna, trygghet. Men det slår mig, så gott som alla med familj, tycks ha den tryggheten i sina blickar, de som är föräldrar. De vet vilka de är, mamma eller pappa. Ja familj skapar lätt mening, svårare att hitta samma trygghet i en vänskap.
  Vissa individer fastnar mer än andra. Som han som gick förbi med raska steg, bister uppsyn, med lurar i öronen. Vad som verkade vilja vara en bestämd och målinriktad blick, men han hade nog ingen att gå till. Ingen vän som alla de han passerade. En person med mycket inombords, som kan brista?
  Men lite speciellt är det dock att vara hemifrån, att veta att man med största sannolikhet inte kommer stöta på en bekant. Även där klingar kinsens ord sanna. "Den som inte har en specifik vän, är vän med alla." Den älskar alla. Och jag känner, någon slags samhörighet med alla som passerar, uppskattning för deras unikhet. Jag ler och lever med dem.
  Jag börjar se samma personer komma åter. Det egenmixade polkagriskaffet har blivit kallt och uppdrucket, två gånger om, kanske dags att börja röra på sig. Jag skulle vilja gå ut, till de utanför glasrutan, men det tar ändå emot, här i stan.

...

Man märker när man är ute, om det är en öppen person man möter. Och jag undar, varför det är så olika, mellan städer och landsbygd. Det behöver inte bli mycket till samhälle och ansamling av hus och personer, för att skygglapparna ska åka upp för ansiktet, folk går för sig själva, sköter sitt. Ofta ser man blickarna som talar. -Vad är det där för uteliggare. Vildvuxet skägg och hål i strumpan har han också. På landet är det annat. Där säger blicken allt oftare: -Åh, en luffare på vägen! Med hål i strumpan, så genuint! Jag ler åt båda.

Men det är på landet man lättare kan få kontakt, kan och vågar, ge och ta emot geuint intresse. Till skillnad mot trotoaren där man stressar förbi varandra. Det känns så myckeet mer inskränkta och självupptagna. Lite rädda till och med. Ligger det i tiden? Var det annorlunda förr? Jag hör, de säger, det är så osäkert nu för tiden. Har alla i samhället förändrats så radikalt, blivit så mycket mer kallsinniga? Eller är det rädsla man blivit inpräntad? Jag tror det senare.

Tid. Det är en bristvara ibland. Så också nu på denna lånade dator. Jag ska ta tillfället så snart jag kan igen. Jag äslakde i alla fall, att komma fram till kusten, till sanden, till havsbrisen. Jag var glad, att jag stressade på den dagen, att jag inte nöjde mig med den första bästa halvbra/halvdåliga tältplasten, utan gnetade på de sista kilometrarna till kusten. Det dova vågbruset vagga mig till sömns den dagen. Skåne är annars åkerlapparnas land, med andra solida böljande hav av gyllene ängar. Lapparnas land. Lappland? It's all the same skrot och korn, egentligen.