Nästan som hemma
När jag satt i tältet pá morgonen tar det emot, bängla upp stormkök och alltihop. Det tar tid, sádant man kunde vara utan pa gárden där man fick allt serverat, eller iaf i skafferiet att ta fram. Jag packade istället ihop, mitt pick och pack, gick till ett bageri och köpte ett par bullar. Det kändes, bättre, och mer riktigt, mer som att var en del av min omgivning.
5/8 Sönderborg
En farbror slog sig ner brevid pá bänken, berättar om hur staden för en tid sedan var hälften tysk, delad i sundet. Han har svárt att gá, staplar och tripplar fram. Jag är 66 ár säger han, som att ursäkta sig. Jag är 28. Bara ett helt liv till typ. Det känns plötsligt som inte sá mycket. Som det kan vara rätt sá snart jag ocksá är där, staplandes, har svárt att ta mig fram över stock, sand och sten. Borde ta till vara pá tiden?
8/8 Großholt
Jag tänker ännu lite mer pá tid. Hur jag spenderar den, hur andra spenderar den. Hanna, som inte gjorde annat än läsa, som föräldrarna beklagade sig över. -It's not good you know, for the head. Det kan vara att levai en fantasivärld, en verklighetsflykt, sá som film, eller varför inte i sin egna fantasivärld, in your mind. Men om man tar det för vad det är dá? Om man är medveten om att det är en verklighetslflykt, utan utsikten att fá nya insikter, utan bara drömma sig bort ett tag. Why not. Frihet med ansvar.
Bara man stár för det medvetna valet. Trákiagre är det dá man gör det omedvetet, utan att ha valt, utan egentlig fri vilja. Mmm, och jag väljer att gá, att spendera min tid att uppleva och i filosofera där jag är. Det är för mig, a good time spent. And now, I'm taking a dump behind a church again.
8/8 Havetoft
-Every night they do that, fighting over ping-pong. Gudrun, som pratar om männen i huset. Don't you know, it's Male-bonding. Det vill jag kalla det, slá pá en bol med ett racket, kämpa om en boll pá en gräsplan. Det var samma med fotbollen pá gárden, det skapar gemenskap.
Sá vad är Female-bonding? Att prata, right? Det är sá kvinnor kommer nära varandra, och män för den delen ocksá mánne, det är sá jag känner mig närmre Gudrun pá andra sidan bordet. Och oftare känner jag mig närmare kvinnor än män, lättare. Vad ovantsáende har med det att göra vet jag inte. Men kanske är det felet.
...
Jag gick över gränsen, 7/8, och omgivningen förändras, bara man tar steget över en imaginär gräns. Jag fortsätter att förundras över det. Att bara se det frán h´ll, andra sidan, tskland, ser det annorlunda ut. Grönare, mer skog och mest gröna beteshagar, istället för torra gula ákerlappar. Och kyrkorna är direkt fler, och syns mer, sá man inte glömmer bort, vem det är som skapat alltihop pá 7 dagar.
Det känns i huvudtaget, lite mer som Sverige, lite mer som hemma. Men folk är inte alls mer privata här än i Danmark, nej det är som sagt mer som hemma, där man välkommnar den besökande som kan bekräfta hur bra man faktiskt har det. Jag facineras, inte bara över det fysiska, hur man kollektivt bestämt att saker och ting ska göras pá si och sá sätt, hur hus ska byggas, hur strátaken ska se ut. Men mer av det kollektivt omedvetna, det som ingen egentligen känner till, men alla styrs utav.
Jag försöker, som i dagboksanteckningarna, spendera tiden mer effektivt, reducera másten som matlagning. Är heller inte sá sugen pá varm mat, mitt pá dagen. Men man kan bli trött pá toast med Erdnuss-creme, märker jag. Jag förösöker dock njuta av studerna. En annan, ung kille som sätter sig brevid pá stenen och bjuder pá en öl, frágar vad det mest speciella som hänt pá resan. Och jag vill säga, att det är som dá, nágon spontant sätter sig bredvid och frágar eller berättar om sitt liv. Det är vad som fastnar. Men varje stund är dock lika speciell, även en tom blásig rastplatz med torren Erdnuss-creme-brötchen, und Wasser. Även om jag inte kommer ihág det efterát, och ibland har jag svárt att komma ihág var jag sov natten innan. Det kanske betyder, at jag blivit lite som den kinesiska turisten...
Kvintensen med att resa är att inte ha nágra plikter, inga bestämda tider, ingen post, inga nyfikna grannar, inga mottagningskommiteer och inga destinationer. En god turist är mannen som inte vet vart han skall hän och den fullkomliga turisten är är mannen som inte längre längre minns varifrán han kommer eller ens vad han själv heter.
Man kan frága sig om det är att spendera tiden bra, om det är nágon mening med det dá, om man ändá inte minns det senare. Varför inte ta ett kort, fánga det, för all tid pá en bild. Frágar Ni er det?
Hej Anders! Väl kämpat. Mat är det nöje som startar först och varar längst här i livet. Köp ett annat pålägg! Hittade Havetoft på Googel Earth och fann lapparnas rike! Han som skapade det på 7 dagar hade tillgång till rutat papper. Jag tar bilder för att kanske få känna det jag kännde i den stunden jag tog bilden ännu ett antal gånger, men visst bleknar det. Har det blivit dax för paus eller läser jag fel mellan raderna.
Hej Tom! En liten paus, är jag i nu. I Bremer-haven blir det totalt 2 nätter pa en mjuk soffa, imorn vidare mot halvt okänt mal. Och ja, jordnötssmöret har jag sa att säga, lagt pa hyllan ett tag, precis som havregrynsgröten.
Ja, det är fint och minnas, ibland kan det vara bra med lite hjälp för det. Undrar lite själv, och har roat mig, redan, med att se hur mkt jag minns, av varje steg. Samtidigt kan man undra, hur mkt man inte kommer ihag.
Nyss hemkommen från Prag som ligger ca 120 mil från Norrköping och det tog 1h och 45min att förflytta sig dit. Jag kom då att tänka på hur bortskämda många är med dagens transportmedel.
Hmm, ska nog också köra ett litet äventyr till hösten; tänker försöka ta mig upp och ner för Kebnekaise hoppandes på ett ben.
Hoppas ni hade det bra. Ibland kanske det är bra att ta flyget eller helikotern direkt upp till toppen. Sa man inte är för trött att njuta av utsikten. Men ibland kan iochför sig vägen till toppen vara lika viktig som att faktiskt na fram.
