.. en rundvandring ..

Samtal med mig själv på vägen.
-So, what did you do on midsummers eve?
-I was in Tuna, a place i Smalland.
-Oh, was it nice there?
Shrugs. -Yeah, was ok I guess. I took a dump behind the church and kept walking.

Nöden är hänsynslös. Men lite mer blev det, i Tuna. En kvart folkdans och folkmusik runt en stång, men det viktigaste av allt, och det verkade stämma för de flesta vuxna där, var kaffet och bullen.

Jag fortsätter genom inre småland, Högsby bibliotek nu. Öppna hagar och lövträdslundar. Stenmurar och trästängsel (det har ett visst namn tror jag, jag minns det inte). Idyller. Det upphålls nog mer och bättre på ett ställe och det heter Bråbo. Det är speciellt, för att det finns så mycket, så samlat. Men annars finns det överallt, lika fint, lika genuint, om inte mer. Och det är andra ställen som kommer ätsa sig kvar i på hornhinna, tror jag. Som tältplatsen innan Vimmerby. Ute i ingenstans bakom en sådd granskog, en eklund med stenbumlingar som fortsätter ända ut i vattnet, där det övergår till sand, egen beach, mitt eget slice-of-heaven. Eller den porlande skogsbäcken där jag svalkade mig på vägen igår, med de överhängande träden som gjorde den nästan svart, inget man lägger märke till i den ljusa gassande solen runtomkring. Sådana ställen, som inte finns utpekade med pilar och märken, som man bara kommer till helt oplanerat.

Jag kom att tänka på ett citat här om dagen ute på vägen, från tv-serien Heroes av alla ställen. Det var om hur man lever ett rättfärdigliv, kontra vara lycklig. För att leva rättfärdig, måste man ständigt tänka på det förflutna och på framtiden. Lida med det som har hänt, av en själv eller andra, tänka på orsakerna som har fått den vissa verkan, konsekvensen. Och ständigt, i varje ögonblick, tänka på vad som händer av sitt agerande. Nu. Nu. Nu. För att vara helt lycklig, tänker man aldrig på det förflutna eller framtiden, aldrig på orsaker eller konsekvenser, lever ständigt i ögonblicket. Man har inget att lida för eller må dåligt för.

Jag gör på ett sätt lite samma sak tror jag, när jag går utan plan, färdig rutt. I största mån möjligt bestämmer nästa steg, i steget som kommer. Jag har inget att bli besviken över då. Inga planer som inte blev som de var tänkta. Inga framtida planer som måste uppfyllas. Allt som händer, är precis det jag vill ska hända. Som att hitta de där oplanerade ställena, kanske det är därför de kan kännas speciella. Rätt smart om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

En första bok har blivit utläst på vägen, en bok om ensamna individer, en samling berättelser om livsöden (The lonliness of the long distance runner, A.S.). Jag undrar, om det här är min berättelse. Han som går på grusvägarna, flip-flop-flip-flop låter det från sandalerna. Som hälsar på koss'era, som lyssnar på vinden, som sover ensam i sitt lilla tält, bland tallar, rådjur och mygg, som bara har sig själv. Men som inte önskar han var någon annanstans.