.. en rundvandring ..

Utdrag.

25/6 Borrefors. Att efter tre timmars färd på vägen i stekande sol, sitta i skuggan vid en sjö, med ett paket glass. Att efteråt ligga och dåsa i gräset, betraktandes den ovigt blå himmelen, de snabbt passerande få molnen, och grantoppar som dansar med vindbyarna. Ack, är inte detta lycka!
  Det skulle nog till och med kunna vara en strof från kinesen i boken.

...

25/6 Skogen. Jag är skapligt djävla trött på den här djävla skogen. Mil efter mil av planterad barrskog. Inget rinnande vatten, bara sunkigt i diken och pölar. Och all djävla knott. Var kom de ifrån? Inget hjälper på dem. Inte myggmedlet. Inte eld och rök. Och tältet är inte knottätt. De flockas till och med på anteckningsboken. Och vad i helvete vill de ha inne i örat? Och näsan.
  Ge mig öppna landskap igen. Ge mig sjöar och friskt vatten. Jag vill ut ur den här barrdjungeln.

...

28/6 Dångebo. Värmen har kommit, den riktiga. Och blåbären har kommit. I slutet av juni, är inte det tidigt? Och jag har kommit, till Dångebo, påväg till Konga, grannbyn nån kilometer bort. Konga tror jag är coolt, borde vara, med ett sådant namn.
28/6 Senare. Det fanns en mack i Konga. Det fanns en mataffär i Konga och till och med en cykelaffär i Konga. Inte dåligt, för en håla, mer än det brukar vara. Det är för övrigt vad det verkar som, en levande liten industriby, med någon verkstad, något lager och någon affär. De finns alltså. Det syns på husen dock, att det är arbetarnas by, motsatsen fanns i Dångebo, med fina trädgårdar och utbyggnader på husen. Brukarna och Sociteten?
  Det var tillbaka till dit de skulle nog, grabbarna på cykel jag frågade om vägen. Fastest way to konga? Som jag fick en iskall Ramlösa av, jordgubb/lime, sa att han hade många. Det måste betyda att han kom från sociteten iaf, om man är så välbärgad, att man har många iskalla ramlösa. Det tyckte jag iaf där och då, i värmen. Eller så var han bara barmhärtig. I vilket fall, jag var lyckligt tacksam, där och då.

...

Det är märkligt att det kan vara en och samma dag, de två första. Lite uppåt och nedåt så kan det gå. Men då brukar jag komma på att det är energibrist, och äter. Eller sömnbrist, som ovan, då rötter i ryggen eller knott i ansiktet inte låter en sova. Öppnade upp sig gjorde det dock, dagen efter, förbi Emmaboda. Även om knotten bestod ett tag, fast inte igår, då jag passerade Blekinge-gränsen, idag i Olofström. Och öppnare lär det väl bli imorgon, då jag nog redan kommit in i Skåne. Det är påfallande dock, hur landskapet ändå kan förändras, från en sida gränsen till den andra. Kanske det bara är inbillning, kanske det är just därför de är uppdelade där de är.

Det måste ha varit en sorlig syn som mött vissa förbipasserande bilar. Där jag gått i solen, stapplandes, haltandes, litet frammåtböjd, lutandes på en käpp. Men oftast med ett leende. Skoskaven har kommit och gått och kommit tillbaka. Just nu rätt så borta. Är inte heltöverrens med varken flip-flop eller joggibng-dojjor. Kinesen i boken, är Konsten att njuta av livet (1937) av Lin Yutang. Den passar mig, som handen i handsken här. Lyckan kan finnas på alla möjliga sätt. Just här, gör jag det med en iskall Ramlösa. Eller som igår inne i tältet (tak över huvudet) med en kopp te i handen, tuggandes på godis och nötter (mat). Fysiskt trygg.

Kommentar 3/7: Jag kom att tänka på, kanske det var just förfallet jag såg i Konga. Att det inte alls var en levande by. Precis som Berga innan Högsby, med förfallna palisader längs vägarna.