Hem hemma
Äntligen Äntligen! Något!! Som jag får ur mig, nedskrivet, deklarerat, det är väl dags. Jag klurar på det i evighet och söker väl det ultimata inlägget, det som ska sammanfatta allt, avsluta allt. Det skulle vara rätt så smidigt om man kunde göra så, sammanfatta och avsluta kapitel. Barndomen, bokförd och klar. Negativa minnen bortsorterade, semesterbilder insatta och sparade i album. Snipp snapp, done deal. Går det? Jag får nog helt enkelt acceptera att det inte går att göra så, och se det som ett öppet kapitel, i vilket fall, än så länge.
Det var dock helt utan Äntligen, wow-känslor och jubelrop när jag kom hem. Det var mer som ett enda långt konstaterande, nu är jag tillbaka igen. Allt kändes som vanligt, oförändrat, och jag med, som samma pojke i samma värld. Jag kom hem, till mitt alldra mesta längsta hem i barnbyn, tog av mig det enda set vandringkläder jag haft i ett halvår och drog på mig cityboy-kläderna. Från utomhus gåendes, i skog, i berg, i byar, till inomhus framför en skärm. Förvandling total och direkt, men samtidigt inte.
Samtidigt då det känns välbekant och hemma och vanligt och igenkänt, är det inte endast i jämförelse med "förrut", innan jag gick, det känns även lika lite som det gjort med alla temporära utbytta hem. Som jag slagit mig ner i ännu en skogsglänta för natten och imorgon ska ta mitt pick och pack och gå vidare. Ibland då jag varit ute och joggat och halkat omkring i mörkret på snöklädda trotoarer i staden jag är tillbaka i, får jag längtan att bara fortsätta, se hur långt jag kommer. Sedan går jag hem till lägenheten, planterar mig framför datorskärmen med en kopp te och smörgås, och tittar kanske på någon gammal film, nåt program på svtplay, eller en dokumentär. Har jag kommit tillbaka till det livet? Är det här jag vill vara?
Hem. Hemma. Vad är det som gör ett hem? Någonstans i halvlek konstaterade jag, att hem hemma här, inte längre kändes som hemma. Att det istället var där jag var just då som var mitt hem. Mitt tält mitt sovrum, min eldstad mitt kök, resten mitt vardagsrum. Är hemma där man känner frid och känner sig välkommen?
En sak var inte igenkänd, som vanligt, så jag kom ihåg den då jag kom hem fortfarande i vandringsoutfit och gick på de gamla välkända cykelvägarna och jag frenetiskt sprungit omkring på, på pojkben. Jag stannar framför ett träd vid vägen, stirra på det med fånigt öppen mun och stirrande ögon. Det har tjocka rötter och massiva grenar som högt upp mot skyn omfamnar himlen. Jag minns det inte, men det måste stått där sen länge innan mina småfötter började trampa omkring det. Jag bläddrar i hjärnbalken men hittar inga bilder där det finns med. Går det så snabbt att glömma? Har jag ersatt det med en av alla nya träd jag sett längs otalet mil cykelväg? Nej, konsterar jag ändå tillslut, det fanns inte där förrut, och går lyckligt vidare i min egna lilla värld.
Är det så man blir lycklig, genom att förenkla världen? Genom att göra den lite mindre och inte så stor och fri? Genom att omvandla den till små enkla sanningar som styr allt? Min egna lilla sanning?
Äntligen Äntligen! Något!! Som jag får ur mig, nedskrivet, deklarerat, det är väl dags. Jag klurar på det i evighet och söker väl
det ultimata inlägget, det som ska sammanfatta allt, avsluta allt. Det skulle vara rätt så smidigt om man kunde göra så,
sammanfatta och avsluta kapitel. Barndomen, bokförd och klar. Negativa minnen bortsorterade, semesterbilder insatta och
sparade i album. Snipp snapp, done deal. Går det? Jag får nog helt enkelt acceptera att det inte går att göra så, och se det
som ett öppet kapitel, i vilket fall, än så länge.
Det var dock helt utan Äntligen, wow-känslor och jubelrop när jag kom hem. Det var mer som ett enda långt konstaterande, nu
är jag tillbaka igen. Allt kändes som vanligt, oförändrat, och jag med, som samma pojke i samma värld. Jag kom hem, till mitt
alldra mesta längsta hem i barnbyn, tog av mig det enda set vandringkläder jag haft i ett halvår och drog på mig cityboy-
kläderna. Från utomhus gåendes, i skog, i berg, i byar, till inomhus framför en skärm. Förvandling total och direkt, men
samtidigt inte.
Samtidigt då det känns välbekant och hemma och vanligt och igenkänt, är det inte endast i jämförelse med "förrut", innan jag
gick, det känns även lika lite som det gjort med alla temporära utbytta hem. Som jag slagit mig ner i ännu en skogsglänta för
natten och imorgon ska ta mitt pick och pack och gå vidare. Ibland då jag varit ute och joggat och halkat omkring i mörkret
på snöklädda trotoarer i staden jag är tillbaka i, får jag längtan att bara fortsätta, se hur långt jag kommer. Sedan går jag
hem till lägenheten, planterar mig framför datorskärmen med en kopp te och smörgås, och tittar kanske på någon gammal film,
nåt program på svtplay, eller en dokumentär. Har jag kommit tillbaka till det livet? Är det här jag vill vara?
Hem. Hemma. Vad är det som gör ett hem? Någonstans i halvlek konstaterade jag, att hem hemma här, inte längre kändes som
hemma. Att det istället var där jag var just då som var mitt hem. Mitt tält mitt sovrum, min eldstad mitt kök, resten mitt
vardagsrum. Är hemma där man känner frid och känner sig välkommen?
En sak var inte igenkänd, som vanligt, så jag kom ihåg den då jag kom hem fortfarande i vandringsoutfit och gick på de gamla
välkända cykelvägarna och jag frenetiskt sprungit omkring på, på pojkben. Jag stannar framför ett träd vid vägen, stirra på
det med fånigt öppen mun och stirrande ögon. Det har tjocka rötter och massiva grenar som högt upp mot skyn omfamnar himlen.
Jag minns det inte, men det måste stått där sen länge innan mina småfötter började trampa omkring det. Jag bläddrar i
hjärnbalken men hittar inga bilder där det finns med. Går det så snabbt att glömma? Har jag ersatt det med en av alla nya
träd jag sett längs otalet mil cykelväg? Nej, konsterar jag ändå tillslut, det fanns inte där förrut, och går lyckligt vidare
i min egna lilla värld.
Är det så man blir lycklig, genom att förenkla världen? Genom att göra den lite mindre och inte så stor och fri? Genom att
omvandla den till små enkla sanningar som styr allt? Min egna lilla sanning?
Det var dock helt utan Äntligen, wow-känslor och jubelrop när jag kom hem. Det var mer som ett enda långt konstaterande, nu är jag tillbaka igen. Allt kändes som vanligt, oförändrat, och jag med, som samma pojke i samma värld. Jag kom hem, till mitt alldra mesta längsta hem i barnbyn, tog av mig det enda set vandringkläder jag haft i ett halvår och drog på mig cityboy-kläderna. Från utomhus gåendes, i skog, i berg, i byar, till inomhus framför en skärm. Förvandling total och direkt, men samtidigt inte.
Samtidigt då det känns välbekant och hemma och vanligt och igenkänt, är det inte endast i jämförelse med "förrut", innan jag gick, det känns även lika lite som det gjort med alla temporära utbytta hem. Som jag slagit mig ner i ännu en skogsglänta för natten och imorgon ska ta mitt pick och pack och gå vidare. Ibland då jag varit ute och joggat och halkat omkring i mörkret på snöklädda trotoarer i staden jag är tillbaka i, får jag längtan att bara fortsätta, se hur långt jag kommer. Sedan går jag hem till lägenheten, planterar mig framför datorskärmen med en kopp te och smörgås, och tittar kanske på någon gammal film, nåt program på svtplay, eller en dokumentär. Har jag kommit tillbaka till det livet? Är det här jag vill vara?
Hem. Hemma. Vad är det som gör ett hem? Någonstans i halvlek konstaterade jag, att hem hemma här, inte längre kändes som hemma. Att det istället var där jag var just då som var mitt hem. Mitt tält mitt sovrum, min eldstad mitt kök, resten mitt vardagsrum. Är hemma där man känner frid och känner sig välkommen?
En sak var inte igenkänd, som vanligt, så jag kom ihåg den då jag kom hem fortfarande i vandringsoutfit och gick på de gamla välkända cykelvägarna och jag frenetiskt sprungit omkring på, på pojkben. Jag stannar framför ett träd vid vägen, stirra på det med fånigt öppen mun och stirrande ögon. Det har tjocka rötter och massiva grenar som högt upp mot skyn omfamnar himlen. Jag minns det inte, men det måste stått där sen länge innan mina småfötter började trampa omkring det. Jag bläddrar i hjärnbalken men hittar inga bilder där det finns med. Går det så snabbt att glömma? Har jag ersatt det med en av alla nya träd jag sett längs otalet mil cykelväg? Nej, konsterar jag ändå tillslut, det fanns inte där förrut, och går lyckligt vidare i min egna lilla värld.
Är det så man blir lycklig, genom att förenkla världen? Genom att göra den lite mindre och inte så stor och fri? Genom att omvandla den till små enkla sanningar som styr allt? Min egna lilla sanning?
Äntligen Äntligen! Något!! Som jag får ur mig, nedskrivet, deklarerat, det är väl dags. Jag klurar på det i evighet och söker väl
det ultimata inlägget, det som ska sammanfatta allt, avsluta allt. Det skulle vara rätt så smidigt om man kunde göra så,
sammanfatta och avsluta kapitel. Barndomen, bokförd och klar. Negativa minnen bortsorterade, semesterbilder insatta och
sparade i album. Snipp snapp, done deal. Går det? Jag får nog helt enkelt acceptera att det inte går att göra så, och se det
som ett öppet kapitel, i vilket fall, än så länge.
Det var dock helt utan Äntligen, wow-känslor och jubelrop när jag kom hem. Det var mer som ett enda långt konstaterande, nu
är jag tillbaka igen. Allt kändes som vanligt, oförändrat, och jag med, som samma pojke i samma värld. Jag kom hem, till mitt
alldra mesta längsta hem i barnbyn, tog av mig det enda set vandringkläder jag haft i ett halvår och drog på mig cityboy-
kläderna. Från utomhus gåendes, i skog, i berg, i byar, till inomhus framför en skärm. Förvandling total och direkt, men
samtidigt inte.
Samtidigt då det känns välbekant och hemma och vanligt och igenkänt, är det inte endast i jämförelse med "förrut", innan jag
gick, det känns även lika lite som det gjort med alla temporära utbytta hem. Som jag slagit mig ner i ännu en skogsglänta för
natten och imorgon ska ta mitt pick och pack och gå vidare. Ibland då jag varit ute och joggat och halkat omkring i mörkret
på snöklädda trotoarer i staden jag är tillbaka i, får jag längtan att bara fortsätta, se hur långt jag kommer. Sedan går jag
hem till lägenheten, planterar mig framför datorskärmen med en kopp te och smörgås, och tittar kanske på någon gammal film,
nåt program på svtplay, eller en dokumentär. Har jag kommit tillbaka till det livet? Är det här jag vill vara?
Hem. Hemma. Vad är det som gör ett hem? Någonstans i halvlek konstaterade jag, att hem hemma här, inte längre kändes som
hemma. Att det istället var där jag var just då som var mitt hem. Mitt tält mitt sovrum, min eldstad mitt kök, resten mitt
vardagsrum. Är hemma där man känner frid och känner sig välkommen?
En sak var inte igenkänd, som vanligt, så jag kom ihåg den då jag kom hem fortfarande i vandringsoutfit och gick på de gamla
välkända cykelvägarna och jag frenetiskt sprungit omkring på, på pojkben. Jag stannar framför ett träd vid vägen, stirra på
det med fånigt öppen mun och stirrande ögon. Det har tjocka rötter och massiva grenar som högt upp mot skyn omfamnar himlen.
Jag minns det inte, men det måste stått där sen länge innan mina småfötter började trampa omkring det. Jag bläddrar i
hjärnbalken men hittar inga bilder där det finns med. Går det så snabbt att glömma? Har jag ersatt det med en av alla nya
träd jag sett längs otalet mil cykelväg? Nej, konsterar jag ändå tillslut, det fanns inte där förrut, och går lyckligt vidare
i min egna lilla värld.
Är det så man blir lycklig, genom att förenkla världen? Genom att göra den lite mindre och inte så stor och fri? Genom att
omvandla den till små enkla sanningar som styr allt? Min egna lilla sanning?
Kommentarer
Postat av: rocketbabydoll
Jag tycker om sättet du skriver på.. fängslande.
Ha en trevlig helg nu! :-)
RBD
Trackback
