Katten Ferdinand
På den sena sommarkvällen kom en man gående på vägen mellan de två åkerfälten. Han var mörkklädd, hade en stor säck på ryggen och käpp i hand, som han trummade i backen med i takt med stegen. Kattens mörka och spräckliga päls syntes tydligt mot det gröna och vita av vitkålen på åkern, som såg ut som ett enda stort fält med fotbollar. När han var jämsides med katten hukade han sig ner och hälsade.
”Hej vännen hur är det med dig idag?” Han sträckte fram ena handen och gjorde konstiga läten som han trodde den skulle gilla, men katten satt lugnt kvar och tittade ouppmärksamt förbi mannen. För även om han var en liten kisse, så var den sin egna kisse. Mannen log medan han betraktade den speciella katten, då den reste på baken och började gå inåt åkern.
Just som han skulle säga adjö och gå vidare, förblev munnen öppen och smilgroparna under det rufsiga skägget förbyttes till fundersamma veck i pannan, då han såg på katten. Den gick i en vid båge som på måfå utan mål mellan de vita bollarna och var tillslut framme vid vägen igen lite längre bort. Den gick heller inte så där graciöst och smidigt som de flesta katter han sett gå, utan tycktes snarare känna sig fram med tassen över den knöliga åkern. Och den såg inte speciellt fin och frisk ut, med sin svullna mage och smala ben. Mannen gick med tveksamma steg fram till kissen ännu en gång och hukade sig.
”Hur mår du egentligen?”, men katten ignorerade både frågan och den utsträckta handen, och såg endast förstrött mot mannen med sina stora grå ögon. Den tycktes nästan bli överraskad då handen var alldeles framför nosen, och med ens förstod mannen.
”Näh men, du är ju blind vännen! Vad gör du här ute alldeles ensam? Var kommer du ifrån? Hur klarar du dig här?”
Mannen såg nu med förtvivlad blick på den lilla krabaten, och undrade vad i allsin dar den gjorde här, för hur skulle den kunna klara sig eller hitta mat här ute i ingenstans, med flera kilometer av åkerfält till närmsta by och inte en själ så långt ögat kunde skåda. Han satte sig tillslut ner och tog ur sin ryggsäck fram en liten påse med påläggsskinka han skulle haft till kvällen. Kissen gick med ens fram till honom, för luktsinnet, det var det minsann inget fel på och den hade inte ätit på hela dagen.
Den högg tag i skinkbitarna med sina vassa tänder, som mannen rivit loss i lagom bitar och hållit upp framför dennes nos. Han log och bad tyst, att kissen åtminstone skulle se skillnad på vad som var skinka, och nu nog lika gott doftande fingrar. När skinkan var slut och katten belåtet satt och slickade sig om munnen, kliade mannen den lilla kissen på hakan, som spann med uppskattning.
”Hur klara du dig egentligen vännen”, frågade mannen igen den fortfarande tysta katten, ”hur får du mat, var sover du om nätterna? Det finns ju inget här förutom vitkål att få, och det gillar du nog inte. Jag ska hitta ett hem åt dig! Ja det ska jag banne mig, imorgon bitti, och i natt får du sova i mitt tält. Vill du det? Vill du följa med mig? Vill du låta mig hjälpa dig?” Och han reste sig upp och tog prövande katten om magen, som villigt om än med utspärrade klor lät sig lyftas och satte sig tillrätta i mannens famn, hängande, spejande med alla sina kvarvarande sinnen, över ena armen.
...
Och så började de gå, tillsammans, bort längs grusvägen förbi nya åkerfält, mot den avlägsna skogen för att hitta tältplatsen för natten.
”Det går ju fina fisken det här”, log mannen och kände sig upprymd över den oväntade färdkamraten, ”Det är du och jag!”, utbrast han glatt och började vissla på en truddelutt där de guppade fram längs landskapet.
Men när de kommit en bit, när landskapet började bli okänt för den lilla kissen som aldrig varit i de främmande markerna, blev den orolig. Och den började vända och vrida på sig och klöste i famnen på mannens armar, som inte hade något annat val än att sätta ner kissen. Fundersamt stod han och kliade sig i skägget och såg lite tveksamt på kissen där den satt sig till rätta vid vägkanten. Kanske hade den inte suttit bekvämt, tänkte han och provade ännu en gång att ta katten i famnen och fortsatta gå, medan han pratade med sin nyfunna vän.
”Det går väl bra det här och jag ska hitta ett hem åt dig och ta hand om dig till dess, det kan du vara säker på.”
Men den blev orolig efter ännu ett bit och slingrade sig och satte klorna i armen på mannen som ljudlöst förvred munnen i obehag. Han satte bryskt ner den lille krabaten på backen och stod med händerna i sidorna och såg argt på den lilla kissen.
”Förstår du inte att jag försöker hjälpa dig!” Och så plockade han lika bryskt upp kissen i famnen igen. Men även om katten var blind, kände den att den kom längre bort och längre in i främmande land. Den slingrade sig och försökte vända på sig och då mannen stretade emot, klättrade den för övrigt klumpiga blinda katten, flinkt upp på hans axel. Han vred och vände på kroppen och försökte nå katten med händerna som borrade in klorna och gömde sig bakom nacken på mannen. Tillslut fick han loss klorna som höll tag i tröjan och släppte ner katten vid vägkanten, där den satte sig lika lugnt som tidigare och blickade bort mot vägen de båda vandrat, och mannen satte sig förtvivlat på knäna framför och stötte sig på armarna.
”Vad vill du!? Kan jag inte hjälpa dig!? Snälla, kan du inte få låta mig hjälpa dig”, bad mannen medan han förtvivlat slet i håret och ögonen vattnades för att han inte fick visa hur god och givmild han var. Men katten, som blev varse om mannens arm, gned bara uppskattande nosen mot den varma huden. Modlöst, såg mannen med tårar i ögonen på den lilla kissen, och han förstod inte hur den skulle klara sig själv.
”Vill du tillbaka till åkern”, frågade han och katten tycktes svara genom att se upp på mannen med de stora grå ögonen. ”Kom, vi går hem till åkern då”. Och så började de gå, en spejande och nöjd i den varma famnen över att komma närmare hem, men den andre inte längre visslandes. Väl framme satte sig mannen med både säck på rygg och kisse i famn vid åkerskanten, och lät den gå ner där den satte sig tillrätta bredvid mannen.
”Jag sitter här så länge du vill”, sa han och kliade tillgivet kissen på magen som lutade sig mot mannens lår. Solen hade gått ner vid horisonten och skymningen blev allt mörkare och kyligare och han tänkte motvilligt, att han borde gå för att hitta en plats för natten och undrade, var kissen skulle spendera den. Han såg på katten med ett leende under skägget, som spann under de masserande fingrarna. Men tillslut reste den på bakdelen igen och tog några egna fabbliga steg ut på åkern, men så missade den marken med ena tassen och vinglade till med ändan och stapplade med alla tassar i ett försök att hitta marken och balansen igen. Så gav den upp, lät tyngdlagen ta över, satte ner baken i marken med ett duns och så satt den där igen, graciöst, ståtligt, belåten, så som bara de allra mest speciella katterna kan.
Mannen, som följt katten med beklämd blick, såg bort mot den nedgångna solen endast en stund, innan han bestämt reste sig och lika bestämt gick bortåt med käppen trummande i backen. Han vände sig om, bara en gång och såg på den knappt synliga katten i skymningsmörkret.
...
Och så gott han vet, så sitter Ferdinand fortfarande där på sin åker, och luktar på vitkålen.
Man blir ju lite tårögd ju :( Stackars djur... Känns i hjärtat bara av att höra!
